Äntligen är det dags att plocka fram fiskespöna. Isarna smälter och det är bara dagar kvar innan älvarna kommer att dra ut vinterisarna i havet. Det är nu som naturen vaknar, de dagar då knopparna brister och fiskarna återigen letar sig uppströms.
När jag var grabb fick jag lära mig att prickiga fiskar var bra fiskar, de kallades för "ädelfiskar". Gäddorna var marodörer och vita fiskar var "ogräsfiskar" eller "skräpfiskar". Jag tycker också att min jämtländska dialekt direkt förklarar hur vi såg på fiskar och fiskar.
När vi gick till fjälls sa alltid de vuxna på gårdarna att vi skulle ta hem några fiskar. "Fiskar" betydde helt enkelt öringar eller rödingar och ingenting annat. Så enkelt var det. Under hösten skulle vi ut i skogarna och plocka bär. Dialektalt betyder "bär" (bera) hjortron och inget annat. Skulle vi plocka lingon sa vi lingon och skulle vi meta abborre sa vi abborre. Dialektalt tycker jag att vi på den tiden la ribban för vad som var mer "förnämt" eller inte.
Jag minns när vi rotenonbehandlade några sjöar på hemtrakterna. Det var i början på sextiotalet och vi ungdomar fick vara med. Vi förnöjde oss med att simma ut i tjärnarna och hämta hem de största fiskarna av olika arter. Där fanns gäddor, abborrar och mörtar i massor.
Någon tid senare sattes det ut öringar och allt tycktes vara frid och fröjd. En ny era hade gått genom landet och svaret på alla fiskevårdande frågor och åtgärder var rotenon. Det var inte enbart fiskeområden som använde giftet utan också skogsbolagen. Vissa bolag byggde upp geografiskt spridda fiskeanläggningar, i vars sjöar det hade pytsat ut "ädelfiskar", till förnöjelse för fisketuristen. Detta i sin tur lockade fram ekonomiska aspekter i stället för ekologiska åtaganden.
Turligt nog har världen förändrats och idag ser vi inte fiskar som ogräs, skräp eller ädla. På så sätt har sanningen kommit i fatt oss, den att alla organismer är lika värdefulla.
När min grabb Martin var i tonåren uppskattade han mycket våra gemensamma fisken efter gäddor och andra fiskarter i Råneälvens nedre delar. Vi hade det hur kul som helst och roligast var det när de riktigt stora idarna högg kring betet.
Jag är direkt villig att erkänna min sons estetiska värderingar, den att iden är en av våra mest intressanta fiskar. Fisken ingår i gruppen karpfiskar och har vissa likheter med både mörten och färnan, den sistnämnda en mer sydlig art än iden. Klassiskt är de gula ögonen, den breda ryggen och de violettröda bukfenorna. Fortfarande anser grabben att just iden är den ultimata utmaningen, en fisk som därtill är den snyggaste av dem alla.
Det är precis nu i dagarna som idarna stiger från Bottenviken, för att så småningom hitta fram till de eftertraktade lekplatserna. Intressant är att arten har ett likartat beteende som exempelvis laxen, vandrar uppströms, hoppar gärna, tar sig förbi hinder, vilar i bakvatten, för att sedermera söka sig vidare.
Iden som organism är en fascinerande företeelse. Under leken plaskar och stojar de å det väldigaste, ett fenomen som brukar kallas att iden "badar". Efter leken går de flesta kustnära idarna tillbaka till Bottenviken, även om en del stannar kvar i sjöar eller strömmar.
Det är precis nu som jag har iordningställt mitt spö och kollat mina flugor. Flugvalet kan vara allt från streamers till nymfer och puppor i mindre storlekar. En favorit är Det guldribbade harörat i storlek 12. Typiskt för iden är också att den gärna hugger över en stor gäddwobbler, något som kan tyckas vara väl så drastiskt.
Strategiskt gäller det att hitta lämpliga strömstrykor i älvarna, där det också kan finnas platser för vila. Jag brukar säga att kan vi läsa ett vatten utifrån laxens- och öringens leverne, då vet vi också var iden befinner sig.
Eftersom iden gärna parar sig i sjöar och rinnande vatten över grunda, steniga eller grustäckta bottnar, kan det vara en fördel att leta fisken i något mindre biflöde till den större älven. Däremot ska man aldrig fiska på själva lekplatserna, oavsett fiskart. Nu är det vår!