Min pappa var en sjusärdeles intresserad bäcköringmetare. Vaknade han mitt i natten, och upptäckte att det regnade, smög han sig ut, letade mask och vandrade ner till den hägrande bäcken. Så här efteråt har jag förstått att han ibland ville vara ensam, ville njuta tystnaden i ett tidlöst land. Tack för att du ville visa mig vägen bortom bergiga horisonter.
Många år senare satt en same och jag och pratade vid stranden av vilda Kaitumälven. Plötsligt tystnade min renskötande vän. Allt blev nästan kusligt ljudlöst. Han stängde helt enkelt ner all kommunikationen. Under den första pausen blev jag förvånad och förstod absolut ingenting.
Eftersom vi hade de väldiga bergen Kårsatjåkka, Livamtjåkka och Suorregáise framför våra ögon, fanns en stämning i luften som jag inte kunde styra. Det fanns något därute som jag inte kunde greppa.
– När fjället talar måste människan lyssna, sa renskötaren till slut. Nu tiger bergen igen och då kan vi prata vidare.
Jag kommer aldrig att glömma min hemtrakts fjälltrakter, de jag en gång i tiden såg från köksbordet. Det var de som satte fart på en åkomma som aldrig har gått att medicinera bort. Bergen blev mina kompisar, mina kamrater och förstående gelikar. Bergens, trädens och markens själar fanns där. Alla har de blivit mina kompisar, framför allt när jag har vandrat på den ensammes stigar.
För många år sedan gjorde jag tre sommarresor till Alaskas spännande vildmarker. Författaren Jack London hade övertygat mig om att älvarna, björnarna och laxarna var sagan om det största äventyret.
Under min första resa träffade jag en indian, som blev en av mina kompisar. Han hade den egenheten att han aldrig kunde gå förbi en fjäder som låg på marken. Såg han så mycket som ett dun plockade han upp den och stack fast den i närmaste trädstam.
– Farsan gjorde likadant, sa han på bruten amerikanska. Vår tro är att människorna blir fåglar efter döden. Detta är ett sätt att lyfta upp deras själar från marken, upp till trädens oändliga universum, till friheten och odödligheten.
För några år sedan fick jag svar på alla mina tvivlande frågor. Jag vilade skönt på en fjällsluttning och hade den undersköna Vuojatätno under mina fötter. När den bredvingade havsörnen kom seglande genom dalgången var det ett tecken så gott som något. En örn kommen ur skyar av vördnad var en vink om kommande fiskelycka.
Jag hittade rödingarna på djupet och de var sällsynt huggvilliga. På förtyngda nymfer fick jag till slut mitt lystmäte på denna fjällens skyggaste dam, den oefterhärmliga ishavsorganismen från Ancylussjöns storhetstid.
När jag om morgonkvisten letade mig tillbaka till den väntande lappkåtan fann jag en sällsynt stor fjäder på stranden. Det måste ha varit den mäktiga örnen som hade tappat den, lämnat ett tecken på att en vilsen själ ville ha hjälp att lyftas till sfärer av tidlöst ljus.
Tyvärr gick det några år innan jag återigen fick chansen att gästa fjällrödingarnas paradis.
Förhösten hade lägrat dalgången, dvärgbjörksbestånden hade gulnat och ripungarna var i stort sett fullvuxna. Luften kändes hög och klar och vattenståndet verkade normalt.
När jag om aftonen återvände till kåtan, föll plötsligt alla tankarna på plats. Alla mina resor till fjälls, oberoende om det har handlat om svenska Lappland, Norge, Alaska eller Island, har varit ventiler mot den verklighet som jag alla gånger inte riktigt har kunnat anamma.
Jag måste helt enkelt känna mossan under fötterna för att må riktigt bra. Kanske har det att göra med att jag redan som barn såg fjällen som mina kommande vänner, att ungdomens miljöer har präglat mig så hårt att jag helt enkelt inte kan komma loss?
Plötsligt kom det stora tomrummet svepandes genom dalgången. I en krokig fjällbjörk satt en stor fjäder instucken under barken. Då mindes jag plötsligt havsörnen som en gång kom seglande över mig och om själarnas dramatiska flykter över berg och hedar.
Återigen klampade min högreste indiankompis från Alaska in på scenen, han som så envetet hade lyft sina svunna generationers karaktärer mot friheten. När han klappade mig på axeln kände jag hur värmen steg i min kropp, hur oändligt glad jag blev över att ha stuckit fast just den fjädern i det trädet.
Det är nu många långa år sedan jag sist träffade honom, en tänkare från Jack Londons gamla domäner. Åren har gått alltför snabbt undan. Det tog en tid innan jag äntligen förstod att den gamla havsörnen hade kommit med den sista hälsningen. Då tystnade bergen.