Jag sitter vid stranden av den kända harrströmmen i Tjirtjam, som sammanbinder den mellersta och nedre Kaitumsjön. Det är en sagolikt vacker plats, nästan magisk. Ute på det grunda stryket ser jag botten som en guldgul platta. Inte en fisk syns till. Min tafs behöver förnyas och medan jag iordningställer en ny så plockar jag fram termosen. En lite svart prick i skyn fångar mitt intresse, den förflyttar sig sakta över himlen. Snart ser jag att det är en fiskljuse som slår stora cirklar mellan Kaitumdalens branta fjäll. Länge betraktar jag den majestätiska fågelns tysta glidflykt. Ett plötsligt men nästan ljudlöst ”tjopp” får mig att sänka blicken ner till vattenytan där stora vakringar breder ut sig. Det går en liten stund innan nästa vak berättar att en vacker harrfena bryter ytan strax bakom en sten. Jag vet att det har bildats gropar bakom stenarna. Strömmen ”gröper” ur en grop så pass ordentligt att, efter några år när gropen blivit så pass djup, rullar stenen ner i gropen och allt börjar om igen. På så vis flyttar stenarna på sig. Det är i en sån grop den här vakande fisken har funnit sin ståndplats. Jag ser snart att det kläcker en och annan skir fjällåslända. Varenda en av de som kommer nära gropen blir till mat. Det är ett skådespel som jag kan njuta av hur länge som helst. Det dröjer en halvtimme innan kläckningen är i full gång. Nu visar sig flera fiskar, som likt den första har ”sina” gropar. Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste göra ett försök. En perfekt fluga för den lugnt flytande strömmen måste vara ”Footprint Dun” tänker jag. En grå kreation i storlek 18 knyts på tafsen. Försiktigt vadar jag ut några meter, första kastet blir lite kort och fisken tittar inte ens åt flugan. Nästa kast blir bra i längd men en vindpust gör att flugan hamnar ovanför tafsen. Fisken verkar skygg och den tar inte lika begärligt som den annars gör i de mer hårt strömmande partierna. Jag förstår att det inte kommer att bli lätt att lura dessa fiskar. Många säger att harren är en lättlurad fisk men både jag och många med mig vet att de kan vara nog så svårflirtade när de selektivt (urvalsbundet) tar en speciell insekt. Vi har upplevt detta här i Tjuonajokk några gånger och det händer även att man blir helt utan fisk om man inte har en bra imitation. Jag börjar fundera om det är fel fluga eller om det var flytet som var fel. Vid nästa vak lägger jag flugan en dryg meter ovanför och denna gång flyter den rätt. En bred harrygg välver likt en delfin och flugan försvinner. Det blir en seg kamp innan en harr på dryga femtio cm glider över håvens ram. Efter att ha tvättat av flugan och impregnerat den med torrflugepulver ser jag fler vak och under en timme upplever jag mitt livs skojigaste harrfiske. Det är ett rent ”prickskytte” efter vakande storharr. Ett sådant fiske brukar man bara läsa om i böcker eller i tidningar, och då gäller det oftast öringar eller rödingar. Här utspelar sig en orgie av det bästa och mest spännande torrflugefisket efter harr som jag kan tänka mig. Allt sker på en yta av ca hundra gånger hundra meter. Fisken har sina fasta platser och då den ena efter den andra stora harren krokas förblir den gropen tom resten av dagen. Flugan måste flyta rätt för att fisken ska visa sig intresserad. Det blir elva harrar under denna magiska timme, alla mellan 48 och 52 centimeter. När sländorna slutat kläcka, och strömmen åter ligger blank, tar jag farväl för detta år och hoppas att kunna återkomma och uppleva ett liknande fiske en annan gång.
