Så lyriskt försökte jag förklara min syn på harren i min bok ”Solfisken – harren som flugfisk”, som utkom 1994. Från mina rötters gamla boningar i norra Jämtland var fisken en relativt ovanlig art. Som matfiskar var det absolut öringen och rödingen som var de mest efterlängtade läckerheterna, om det nu inte vore för den där mystiska fisken med den stora och färggranna ryggfenan.
Jag minns fortfarande min första harr. Det var alltjämt femtiotal och jag hade nyss fått min första spinnfiskeutrustning av pappa, ett spö av märket Arjon och en skinanade röd rulle vid namn ABU-Matic 60. Morfar hade förklarat för mig att fisken med ryggfenan kallades harr och var påfallande lik en sik. Den fanns i sjön men var tyvärr en sällsynt gäst på tallrikarna.
När slåttanstiden var över, den tid då kvällarna hade mörknat, kunde det hända att stora harrar simmade efter sjöstränderna för att jaga lämplig föda. En kväll när morfar som vanligt gick till ladugården, tog jag mitt spö och vandrade ner till vår sjö, den jättelika Ströms Vattudal. Redskapet var laddat och klart, med en avlång plastkula som flöte och en tafs med påknuten hemmagjord ullgarnsfluga.
På den tiden var jag ofantligt mörkrädd och naturligtvis började fantasierna skena. Ute på den närmaste udden skymtade jag en jättelik björn och ute på sjön simmade traktens största älg. Tidigare samma sommar hade en björn rivit morfars alla får. Kanske åt de också småpojkar?
Plötsligt plaskade till bakom storstenen intill båtlänningen. Med darrande händer kastade jag ut hela gillret med kula och fluga. Kastet blev inte vad jag önskade. Kulan slog resolut i storstenen och sprack, studsade ut och landade tydligen mitt framför nosen på en hungrig harr? Naturligtvis minns jag inte hela förloppet men kristallklart är att jag till slut lyckades få upp fisken på land. Nu hade trollen inte längre någon chans att skrämma mig, trots augustimörkret. Jag var världens lyckligaste pojke och morfar skulle få min förstfångade harr.
Det är nu många år sedan morfar lämnade det jordiska. Men hans naturfilosofi lever vidare genom mig och harren har sedan dess varit min absoluta favoritfisk.
I slutet på sextiotalet hamnade jag på Jägarskolan i Kiruna. Det blev i många avseenden ett avgörande år för min fortsatta jordavandring. Jägarmarschen var ingen lek och distinkta order var att alla fiskeredskap skulle lämnas hemma. Som telegrafist upptäckte jag naturligtvis att antennfodralet till morseradion var lika långt som ett tvådelat flugspö. Så fick det bli och i den ena stridsselen klämde jag ner en flugrulle och en ask med flugor. Kaptenen visste ingenting. Det var den sensommaren jag för första gången fick kontakt med det numera mångomtalade Sandåslandet norr om Kiruna.
Någon mil söder om den klassiska rödingsjön Rostujávri slog vi sent läger intill en inbjudande liten sjö. Knäppetälten var löjligt små, kylan påträngande och hungern gnagande. Till råga på allt elände hade det kommit en decimeter med nysnö på morgonen. Trots detta vakade harrarna ute på tjärnen. Det blev bara för mycket.
När kaptenen med sina undersåtar sakta hade vandrat bort över heden för att söka strategiska platser, smög en fiskesugen beväring ner till sjön och monterade snabbt ihop flugspöet. Krigsrätten lurade bakom kullarna.
Jag fick bara en harr under den nervdallrande timmen. Men vilken fisk? Den måttades till 65 centimeter och borde ha vägt kring 2,5 kilo, enligt harrskalan. Den är fortfarande min största flugfångade harr i livet. Kaptenen fick känna sig blåst, men Westrin kände sig oförskämt nöjd.
Det var under den långa och strapatsrika vandringen jag bestämde mig för att stanna kvar i Norrbotten, utbildade mig till lärare och hamnade efter avslutade studier i Råneå. Döm om min stora förvåning då jag upptäckte att strömmarna mitt i samhället innehöll fin harr. Då slog jag resolut ner bopålarna.