För ett antal år sedan ringde mig vägarbetaren Jan-Erik Almqvist från Boden. Jag minns fortfarande hans hänförda berättelser i telefonen, högt flygande planer på att slutligen knäcka problemen med bland annat oriktigt placerade vägtrummor. Under sitt arbetsliv hade han sett alltför många fellagda kulvertar runt om i landet. Något måste göras.
Frågan som hela tiden malde var om det var nödvändigt att byta hela trumman? Några år efter det första samtalet ringde han igen. Nu var saken ordnad, nu skulle han lägga sin nya fiskvandring genom en väl vald vägtrumma i Råne älvdal. Han ville att jag skulle vara med och dokumentera händelsen. I början på september i fjol träffades vi i Degersel, fyra mil uppströms från Råneå i Råne älvdal.
De ekonomiska frågorna väger tungt i sådana sammanhang. Den gamla vägtrumman, som var 29 meter lång och 1,8 meter i diameter, var byggd i rund form av betong. Ett stabilt bygge som man inte bara så där gräver upp.
Med hjälp av en projektledaren Jan Nordqvist på Trafikverket i Luleå, fick Almqvist veta vad en sådan trumma skulle kosta att byta, med arbetskostnader, trafikkorrigeringar och material. Knappast under två miljoner kronor var svaret. Det var också Trafikverket i Luleå som beställde den nya fiskvandringsanordningen med vikbara trösklar. Jan-Erik Almqvists bygge skulle visa sig kosta ungefär 100 000 kronor, med material och arbetskostnader.
En av många viktiga fördelar med uppfinningen var, förutom att vattenståndet höjdes, att trafiken inte kom att störas av ingreppet.
Konstruktionens ytterdelar bestod av två stabila runda rör. Dessa skjuts helt enkel in i den befintliga trumman. Det var därför viktigt att alla mått var tagna innan installationen påbörjas. Mellan rören monterades därefter den ena plasttröskeln efter den andra, tills trummans längd hade belamrats. Det var trösklarna som slutligen såg till att vattnet höjdes i trumman.
Viktigt var att apparaten från början förtöjdes med rep, annars fanns risken att vattentrycket kunde pressa den ur trumman. När hela jobbet var klart togs repet bort och hela arrangemanget förtöjdes slutligen med hakar i trummans början.
Jag satt hela tiden på huk på den andra sidan cementtrumman. För varje tröskel som monterades höjdes vattenytan. Jag kände mig varm i bröstet och såg redan hur öringarna och harrarna återigen kunde stiga mot ett i generationer förlorat ursprungsland.
I hela arrangemanget rymdes fem trösklar, med ett avstånd mellan varandra på cirka 5,5 meter. Om den gamla trumman hade haft en större lutning, måste trösklarna sitta närmare varandra, annars finns risken att vattennivån blir för låg. Trösklarnas funktion bygger också på att man bromsar upp vattenhastigheten.
När inredningen i trumman var färdigmonterad, återstod att installera det så kallade utskovet. Nu hade vattenståndet i trumman drastiskt förändrats, från knappa 10 centimeter till nästan en halvmeter, en avsevärd positiv höjning, klart farbar för vilken fisk som helst.
Scenariot var att, när trummans inredning var färdigbyggd, hamnade Almqvists inmontering något för högt i slutdelen, för att fisken lätt skulle kunna komma upp och in i fiskvandringsleden. Därför hade Almqvist konstruerat ett utskov, med bland annat trösklar av både plåt och plast.
När utskovets början, som måste ha samma bredd som den nylagda stegen i trumman, hade skruvats fast i trappan återstod själva förankringen av hela utskovet.
Det var viktigt att den smalare slutdelen av utlöpan skulle hamna i höjd med den befintliga bäcken, så att fiskarna kunde simma in i utskovet, för vidare färd genom själva trumman. Det korrigerades med några stabila rör, vilket var utskovets ben.
När jag så småningom styrde kosan mot kusten, kände jag att dagen gav vad som hade förväntats, att uppfinningen verkligen funkade och att arbetsinsatsen var förhållandevis ringa. Undras just hur många dagar det skulle ta att byta ut hela trumman, med grävskopor och irriterande trafikproblem? Något jag också tänkte på, där jag satt och såg hur utskovet monterades in, var att bäckens vatten fortfarande var absolut kristallklart.