Petri Liljeroos är absolut mannen som har väldigt många strängar på sin lyra. Förutom att han är en gudabenådad musiker är han också ett datasnille av rang, en alltid hungrig bokmal och en suktande flugfiskare. Vi ska i den här personliga intervjun försöka att reda ut begreppen kring den stora intressesfären. För lekmannen kan det onekligen te sig en aning trassligt.
Det är nu rätt många år sedan jag träffade Petri från Östersund. Mötesplatsen var Kaalamakoski efter undersköna Muonioälven i Tornedalen. Dit brukar han resa för att fiska lax med kompisen Urban Kumpula från grannbyn. Naturligtvis hamnade vi till slut i bastun och det var där han berättade sitt livs historia. Låt oss därför raskt klampa in i rockaren och flugfiskaren Petris liv. Here we go.
Som jämtlänning i förskingringen vet jag naturligtvis att du verkar och bor i Östersund. Har du acklimatiserat dig som jämtlänning? Du jobbar med datorer, berätta.
– Jag flyttade från Nacka till Östersund i början av 90-talet. Vad jag inte visste då var att ett underbart äventyr precis hade börjat. Efter bara några år insåg jag att Nacka och Stockholm var ett avslutat kapitel för min del. Närheten till skogen, vattnen och vidderna slet allt hårdare i mig. Med en pojkes intensiva lust började jag så med flugfisket. Det var min gode vän Lars ”Kalle” Karlsson som öppnade den dörren åt mig. Om somrarna bodde vi mer på brinkarna längs Hårkan och Långan än hemma, det gick inte att få nog. 1993 började jag arbeta på det som då hette Jämtlands läns bibliotek. Vi stod inför en stor förändring det året, biblioteket skulle nämligen datoriseras. Ett par hundratusen böcker skulle läggas in i en databas. Kortkatalogens dagar var räknade.
Mina datorkunskaper kom väl till hands och jag fann arbetet väldigt intressant, så pass att jag nu inleder mitt 21:a år i bibliotekets tjänst. Idag heter vi Östersunds bibliotek eller Staaren gærjagåetie om man så vill på sydsamiska.
Hur kom det sig att du hamnade långt uppe i Tornedalen i Norrbottens län?
– Det var när jag och min gode vän Kent Hanvåg plötsligt insåg att vi måste åka till Treriksröset, vi hade inget val. Min lilla husbil packades full av nödvändiga samt helt onödiga saker. I dragkroken hakade vi fast en båttrailer med en Päijän 471:a. Det visade sig att vara ett bra drag. En ljummen sommardag styrde vi så kosan mot norr. Umeå, Luleå, Råneå och Haparanda passerades, nu kändes det verkligen att vi var på väg mot toppen av Sverige.
– När vi nådde byn Aareavaara såg vi en naturcamping precis vid Muonioälvens strand, natten var ljus och stora laxar välkomnade oss med hopp vi aldrig skådat förut. Jag insåg direkt att jag var drabbad av laxfeber. År efter år återvände jag till Aareavaara i sökandet av stora laxar. Med tiden lärde jag känna människorna som bor kring älven och en livslång vänskap tog sin början. Jag verkligen älskar området och alla de som bor där.
Laxen förtrollar, sägs det. Vad är det för speciellt med att flugfiska efter lax?
– Jag kan bara hålla med om att laxen förtrollar och fascinerar. I tio år var jag helt fast i flugfisket efter lax. Linorna vägdes och kapades efter konstens alla regler. Antal varv med guldribbing var av yttersta vikt när man om vintern satt vid bindstädet. Man gör allt man kan för att locka laxen till hugg. Just svårigheten att fånga en lax på fluga är nog tjusningen, i alla fall för mig.
Du är väldigt förtjust i Tornedalen. Kan du beskriva den känslan?
– Tornedalen har blivit som ett andra hem för mig och vännerna som en extra familj. Jag trivs enormt bra med livet där och mina tankar söker sig dit varje dag. De ljusa sommarnätterna är väldigt speciella, de sätter tid och rum ur spel.
Ditt intresse för musik verkar både genuint och gediget. Du skriver din egen musik, spelar många instrument och sjunger. Vad betyder musiken för dig?
– Musiken var mitt första riktiga intresse. I början av 70-talet lyckades jag övertala min mor att köpa en elgitarr åt mig. Vill minnas att förstärkaren drevs av ett stort batteri men den lyckades ändå leverera ett öronbedövande ljud, allt enligt min mor. Vi var nog i nio årsåldern när vi startade vårt första band, USA, eller United Sound of Accident som vi noga hade valt som vårt bandnamn. I övre tonåren började jag att jobba på olika skidorter i Europa vilket ledde till att musiken fick stå tillbaka. Det dröjde ända till 2007 innan jag plockade upp gitarren på allvar igen. Något jag inte ångrar på något sätt. Synd bara att jag tog en sådan lång paus.
Nu har jag ett projekt, en duo tillsammans med min gode vän Joakim ”Joppe” Lundman på sång. Vi kallar oss Brothers In Time.
Jag har alltid ansett att flugfisket i sig är musik. Hur ser du på den kombinationen?
– Roligt att du nämner det. När man står utvadad i en ström med forsande partier kan något märkligt inträffa om sennatten. Huvudet är trött och tankarna startar att vandra. I dunklet börjar man se märkliga figurer röra sig i skuggorna. Var det en fiskrygg eller var det bara en våg? Det är under dessa förhållanden som forsens ljud plötsligt övergår till musik, ofta gammal god hårdrock. Jag kan höra gitarrer, bas, trummor, ja t.o.m. sång. Men jag antar att du syftar till den taktkänsla man använder i kastandet. Eller menar du dansen längs strandbrinken då fisken drar hårt i andra änden av linan? Jo, visst finns musiken i flugfisket.
Du fiskar inte enbart lax. Hur ser ditt vardagsfiske ut?
– Jag hade tio år av ett intensivt laxfiske, tio år jag inte ångrar på något sätt. Nu har jag kanske mognat lite och kan faktiskt använda både spinnare och wobblers utan att känna att det skulle vara något konstigt med det. Att dra upp några fina abborrar en sommarkväll vid stugan är nog mitt vardagsfiske just nu.