När jag var grabb kallade gubbarna mig i byn för ”Storfiskaren”. Idag tror jag att de ville uppmuntra mig, eller så drömde de sig tillbaka till sin egen barndom. När jag kom hemdragandes med storgäddan på tio kilo, gick jag två varv efter bygatan för att riktigt hetsa upp åskådarna. Det minns de resten av sina liv.
Eftersom byn låg vackert belägen på den norra sidan av voluminösa Ströms Vattudal i norra Jämtland, var det alltid nära till fisket. Vi som kom från trakten blev liksom rotade med sjön och fisk till middag var en självklarhet för de flesta. Näten var absolut det vanligaste redskapet, där sådana extravaganser som dragrodd, bäckmete och utterbrädsfiske tillhörde söndagar och andra helgdagar.
Eftersom sjön hyste enorma öringar av underarten Bågedeöring eller Vattudalsöring, fick jag redan som barn stifta bekantskap med gränslöst stora fiskar upp mot tiokilosstrecket. De var absolut förbehållet de stora och starka karlarna i byn att få dem, framför allt för mannen, myten och legenden Per-Erik Persson, allmänt kallad ”Fantomen”. Tilläggas bör att all öring på den tiden var vilda fiskar där ingen var inplanterad.
Redan som sexåring var jag ute i skogarna och metade småöring i bäckarna. Det var en fantastisk tid som lärde mig ett och annat om fiskarnas beteenden och bävrarnas intressanta liv. Men där fanns också något annat, tankar som förföljt mig genom livet.
Fantomen tog de flesta av sina fantastiska öringar antingen på dragrodd eller med hjälp av en hisklig utterbräda i plåt. Sommaren 1965 tog han bland annat tre öringar samma dag med en vikt på nästan 17 kilo, några hundra meter utanför båtlänningen. Under den tiden hade jag redan blivit en intresserad och erkänd bäckmetare, hade kniv i bältet och skötte mig själv.
Jag fiskade förhållandevis små fiskar i jämförelse med vad Fantomens eskapader kunde erbjuda. Ibland hände det att jag följde med honom ut i båten, kanske i förhoppning om att kroka en bjässe. Detta hände tyvärr aldrig. Jag tyckte bara det var trist att sitta i en båt och ro.
Grejen blev till slut att de öringar jag fick i Bäverån, de som vägde kring kilot, var enormt stora fiskar för mig. Fantomen sade att en kilosfisk i bäcken var lika stor som en åttakilos ute i sjön. Eftersom han var min stora idol, inte enbart för hans förmåga att ta stora fiskar, utan för hela hans leverne och gestalt, blev jag glad. Därvid lag hade storleken ingen betydelse. Fantomen blev till slut en levande legend och tog varje år öringar snudd på svenska rekord.
Det fanns något där ute som ingen kunde ta ifrån mig, där spänningen, ensamheten, närheten till bävrarna och de fortfarande intakta skogarna var viktigare än en rekordfisk.
Fisket har förändrats genom åren, där stora fiskar idag tycks vara den enda förutsättningen för ett bra fiske. Under mitten och slutet på sextiotalet framavlade dåtidens Fiskeriverk tre hybrider/korsningar av rödingar, som krödingar, brödingar och splejkar. I boken ”Fiskebiologi” från 1985 (andra reviderade upplagan), skriven av professorerna Gunnar Svärdson och Nils-Arvid Nilsson, kan vi följa hela äventyret med hybridernas framkonst. En motivering till framtagandet av korsningarna var att försöka ta fram en storvuxen, vacker och stridbar fisk som skulle gynna sportfisket och ge större glädje till sportfiskarna???
Dessa storvuxna avarter till röding, som i det här fallet kallades krödingar, har till och från dykt upp just i de övre delarna av Piteälven. Jag gillar inte synsättet på biologisk och ekologisk ordning och ogillar som skarpast motiveringarna till klåfingrigheten. Naturen sköter det här bäst själv. Det är klart att vi alla vill ha en stor fisk och själv har jag längtat efter trekilosharren under hela mitt liv, varit nära men inte fått upp någon på torra land.
Den allmänna miljödestruktionen (kraftverk, gruvor och avverkningar) har naturligtvis fått till följd att utsättningar av fisk återigen har anammats. Landösjön i Jämtland är ett av många exempel. Idag reser folk långväga till fiskevattnet för att få chansen att kroka en jätteröding, eller en bamsing till kanadaröding. Eftersom fiskodlingarna finns ute i sjön bildas också enormt med spill som pellets och avföring, vilket gynnar inte bara tillväxten på fisk utan även övergödningen. Naturligtvis har även gäddan blivit storvuxen i sjön. Med tanke på alla inplanteringssjöarna och alla stödinplanteringarna runt om i landet, känns det idag som att vi till delar har gett upp kampen om naturliga reproduktioner av fisk.
Idag hyser sjön bland annat det svenska rekordet för röding (10,830 kg) och snudd på rekord för gädda (20,02 kg). Det är bara att gratulera fångstmännen men av ovan skriva tycker jag det är fusk. Fantomen torde vända sig i sin grav.
För mig är störst absolut inte bäst. Det slitna uttrycket att storleken inte har någon betydelse, har absolut en och annan sanning i sammanhanget. För mig är ett bra och oförglömligt fiske liktydigt med orörda miljöer, trevliga fiskekompisar och ekologisk frihet.