Under senvintern i år reste min mångårige vän fotografen Leif Milling och jag till Nya Zeeland för fjärde gången. Den här gången skilde sig dock motivet något från föregående resor, då vi på den tiden mest pratade om storöringar och om förhoppningsvis spännande flugfisken på de skygga fiskarna. Vår senaste expedition gjordes i december 2000, det vill säga för sexton år sedan. Den efterlängtade månaden down under skulle bli det stora återseendets färd, där möten med gamla vänner stod högst på agendan.
Redan under den första trippen i mitten på nittiotalet träffade vi den numera världsbekante flugfiskeguiden Zane Mirfin, boende i staden Nelson på den norra delen av Sydön. Vi fattade tycke för varandra och sedan dess har vi alltid fiskat ihop, när vi har gästat hans land.
Väl fram i staden Christchurch på Sydön hyrde vi genast en bil och drog söderut. Så hade vi alltid lagt upp våra fisken, med en början längst söderut på Sydön för att så småningom ta oss ända upp till Nelson.
Som vanligt var kompisen chaufför och jag kartläsare, vilket naturligtvis blev fel redan från början. Mina gamla kartor från 1996 stämde inte längre, vilket vi blev påminda om när vi hade kört vilse hur många mil som helst. Nya fina vägar hade byggts och de små pittoreska städerna hade blivit större och modernare. Det var då vi upptäckte att räddningen låg i handskfacket, en GPS.
Väl återbördad till söderns nejder passerade vi de underbara orterna Lumsten och Balfour, varefter vi snabbt styrde upp efter den gamla grusvägen till våra absoluta favoritå, den alltid efterlängtade Oreti River. På kvällen när vi reste tältet intill stranden märkte vi av hettan, den att mitt på natten var det fortfarande 30 grader varmt? Vi pratade gamla minnen och mindes de storöringar vi fick på platsen för tjugo år sedan, allt under en fantastisk stjärnhimmel. Vårt eftertraktade favoritvatten var inte att känna igen med sitt skrämmande låga vatten.
Vi väcktes påföljande morgon av knattrande motorljud och när vi kikade ut såg vi ett gäng motorcyklister som körde kross mitt i strömfåran?
Samma afton sökte vi oss tillbaka mot byarna och styrde fram mot den fantastiskt vackra Mataura River. Den hyste fortfarande vatten vilket kändes väldigt positivt. Samma afton fick jag också min första tvåkilosöring på en liten nymf. Allt kändes vara frid och fröjd.
Plötsligt sprang vi på en stor skylt vid älvstranden. På den stod det ”Warning poison, possum control”. Vi läste på tavlan som varnade för förgiftade trakter, ett sätt att utrota det förhatliga klätterpungdjuret possum. En anledning till detta var ett försök att skydda de sista vilda kiwifåglarna. Possum är kända för att äta allt i deras framfart. De sattes en gång i tiden ut i landet för deras fina päls. För tjugo år sedan hade vi possum kring tältet, där ett av djuren åt upp halva korkhandtaget på mitt flugspö.
Det kändes onekligen kymigt att stå framför en skylt som berättade om helikopterbesprutningar av giftet Compound 1080 (natriumfluoracetat) och att det till och med var skadligt för människor. Vi vände genast och gick tillbaka till tältet.
Tre veckor senare styrde vi in på gården hos flugfiskeguiden Zane Mirfin i Nelson. Det blev ett festligt möte, där musselsoppan och det vita nyzeeländska vinet flödade kvällen igenom.
Zane berättade om giftet som dödade inte bara possum utan också de flesta arterna av hjortdjur, inhemska småfåglar, råttor, hermeliner, rävar med flera arter. Zane som vid träffen i februari hade kommit långt även på sin politiska bana, hade redan för flera år sedan varnat för minskade öringbestånd. Man ansåg det vara klarlagt att giftet även hade kommit ner i vattendragen.
Efter tre veckor i bushen, med ett skiftande men intressant fiske, höll sig temperaturen hela tiden kring trettiogradersstrecket. Den tilltagande hettan var också en av flera anledningar varför staten har fått problem med grundvattennivåerna.
Nya Zeeland är staten som har planterat ut de flesta av de djurarter som finns i landet. I tidernas begynnelse fanns bara två arter av fladdermöss och en del pälssälar.
Det finns tydligen en orm i alla paradis. Trots detta, Nya Zeeland är ett spännande och hemtrevligt äventyrsland i fantastiska miljöer.