En annorlunda fiskesommar

Westrin om ett kargt område norr om Kiruna med guldglittrande jokkar, vakande harrar, sandåsar och frihet.

UDN. Industrialismens brännmärke

UDN. Industrialismens brännmärke

Foto:

FISKE2015-10-17 07:00

Det finns ingen nejd som har hänfört mig så mycket som trakterna på fjärran Sandåslandet. Ett kargt område norr om Kiruna med guldglittrande jokkar, vakande harrar, sandåsar och frihet. I år var jag där igen, kände samhörighet men också en inre oro.

Klimatförändringarna diskuteras allt oftare, vi är mer oroliga för framtiden och förstår att vi har skändat moder jord. När jag var grabb kom staren till gårdarna i Jämtland den sjätte april, bofinken den 15;de i samma månad och flugsnapparna en vecka senare. Så hade det varit i generationer och så skulle det förbli. Men någon ville något annat.

I sportfiskevärlden hade vi samma statiska schema att gå efter. Först kläckte bäcksländorna, sedan myggen, knotten och harkrankarna, dagsländorna och därefter nattsländorna och slutligen forsknotten. Så var det år efter år, varför vi också kände trygghet i vår hantering. Vi visste exakt när vi skulle dra till fjälls. Numera funkar inte längre dåtidens ekologiska cykler.

I år hade Polare Peter och jag planerat första fjällresan till Sandåslandet den sjunde juli. Efter en titt i backspegeln kan jag konstatera att mina kompisar och jag har haft de mest spännande och intressantaste fjällfiskena, under den första hälften av juli. Så blev det inte i år. Det var också första gången någonsin som jag var tvungen att avbeställa en fiskeresa på grund av klimatproblem. Då måste man betänka att jag har fiskat på fjället i drygt femtio år.

Vi bestämde därför att göra ett nytt försök i slutet av augusti. Höstfisket på fjället kan vara mycket intressant, med färggladare trakter, välmatade renar och flockar av gäss, sångsvanar och storlommar på återtåg. Det är med andra ord en livfull tid på fjället, om dock med en känsla av tungsinne.

Under de tre senaste resorna har Peter och jag gästat samma ström i en av Sandåslandets mer kända jokkar. Vi hade verkligen hittat storharrens hemvist. Petet toppar med en grann harr på 57 centimeter som borde ha vägt kring 1,7 kilo. Året efter tappade han en rekordharr en bra bit över två kilo. I fjol tog hettan oss med våld, varför fisket blev mediokert.

Det var då jag berättade för kompisen att mina vänner och jag, exakt tjugofem år tidigare, hade upplevt ett egenartat oväder på samma plats. Summan av strapatserna blev ett sönderblåst tält och ett decimetertjockt lager med nysnö på fjällheden. Spektakulärt var att harrarna vakade ute på det närmaste selet. Den synen glömmer jag aldrig.

Årets resa blev en förhållandevis lugn eskapad, med stabilt väder och jämn temperatur. Vinden var ljum och i buskarna rumsterade både blåhakesångare och rödstjärtar. Ute på selet vakade harrarna som vanligt, en härlig minnesbild och ett fint mottagande.

Harren får ett delvis annorlunda beteende om höstarna. Allt eftersom fiskarna lämnar sommarströmmarna stimmar de till sig och söker sig oftast nedströms mot djupare övervintringsplatser. Sålunda fick vi ett bra fiske där vi såg vak, även om det var rätt långt mellan livsyttringarna. Det fanns en rörelse i naturen och vi förstod att de var på väg mot vinterplatserna. Medelvikten var fortfarande hyfsad, någonstans mellan sju och nio hekto.

Vår favoritjokk på Sandåslandet är ett källflöde till nedströms liggande Lainioälven. I fjol var året då laxen för första gången gick hela vägen i vår jokk, ända upp till mötet med andra åar, inte långt från den norska gränsen. Laxdöden på trakterna var iögonfallande, vilket vi kunde läsa om i dagspressen.

Därför kan det kännas lite extra skrämmande att vi i år fick ett antal harrar med klassiska UDN-fläckar på kropparna. Några fiskar var mycket illa däran, plus den döda gädda vi hittade som var överlusad med eländet. Det är första gången under alla mina år på trakten som jag har sett sjuka harrar i dessa guldglittrande sandåsjokkar.

UDN (Ulcerös dermal nekros) är rötan som mest drabbar lekvandrande fisk. Forskare antar att det är ett virus, sjukdomen sprids via huden och bildar till slut svampartade infektioner. Så mycket mer vet vi inte. Intressant är att eländet inte fanns före 1870. Vad kom efter? jo industrialiseringen. Där finns säkerligen roten till det onda?

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!