Anders Lundin från Östersund är journalisten på Östersunds-Posten som så att säga har rätt många järn i elden. Förutom att han är en omtyckt skribent och kåsör kutar han varje sensommar benen av sig, för att på fjällvid trakt söka sina efterlängtade hjortron. Mogna hjortron heter mylta på jämtländska och det är just de som tydligen får benen att spritta. Nu är det inte enbart de delikata bären som sätter fart på kroppen, utan naturligtvis också fisket. Jag minns fortfarande hur gubbarna i byn rustade för årets viktigaste fjälltur. En kont på magen och en på ryggen. Sen bar det av. Hem kom de alltid med fulla kontar, om inte annat så fanns där fisk i den ena. Jag gillar stenskarpt att plocka bär, känns som en ynnest att njuta dessa under kalla och mörka vinterkvällar. Vi har säkert både jägar- och samlarblod kvar i våra ådror, även om jag numera nästan alltid är ensam i bärskogarna. Fiskmiddag, med hjortron till efterrätt, det är kalas det, anser Anders. Vem tycker inte det?
***
Jag tror vi tar det här med hjortronen på en gång? Berätta för oss hemligheten med lockelsen till bärmarkerna?
– Jag är präglad från tidig ålder att samla mat från naturen. Jag är av skogshuggar-ätt och min släkt hade knappast överlevt utan abborre, lingon och andra bär. Man skulle inte slå sig till ro innan förråden av abborre, potatis, lingon och ved var fulla. Detta skapade inte bara ett beteende, utan även ett beroende. Jag känner mig naken och fattig om inte frysboxen är full av bär, och helst lite fisk. Tack och lov är jag barnsligt förtjust i hjortron, och jag vill kunna äta det varje dag under året. Sämre sysselsättningar kan man ju ha, tänker jag. Det gör att jag naturligt vistas i fjällen, fyller på matförrådet och samtidigt får en matnyttig dos med motion! Jag brukar för övrigt slå följe med stålgubben Stig Eriksson i Överberg, som troligtvis är den nu levande person som plockat mest hjortron i Sverige. Då utvecklar man lätt en mani.
Du har ett norskt påbrå på din mammas sida. Du måste bara berätta lite om detta.
– Vi har en dramatisk historia på min mors sida. Min morfar, från Höylandet, var nämligen med i andra världskriget, där han var med och utkämpade flera slag. För att göra en lång historia kort: Morfar blev bland annat skottskadad, satt i fångläger, lyckades rymma, tog sig över fjället till Sverige och träffade min mormor i Gåxsjö i Jämtland.. Jag har en närmast magnetisk dragning till Norge och åker ofta dit för att söka mina rötter. Jag har bland annat fått veta att jag är släkt med Pål Tyldum, som blev olympisk mästare på 50 kilometer i Sapporo 1972.
Mina egna tävlingsskidor lade jag på hyllan redan i 10-årsåldern, men jag tar gärna en skidtur i fjällen med tältet och pimpelspöet i ryggsäcken. Jag hejar förstås på Therese Johaug i smyg på redaktionen när vi följer stora mästerskap ...
Hur ser du på fisket som turistattraktion i Jämtland?
– Det är utan tvekan underutnyttjat. Men samtidigt är just det en del av tjusningen. Det finns säkert 1 000 vatten i Jämtland/Härjedalen som det knappt fiskas i, vilket gör att det finns enormt mycket att upptäcka för den som har spring i benen. Det finns sjöar och vattendrag som har försörjt flera byar med fisk i hundratals år men som nu fallit i glömska. De fjällnära vattendragen har turisterna ganska bra koll på, men bara i Östjämtland finns det tillräckligt med sjöar för att tillfredsställa tusentals fisketurister. Våra vänner i Sydeuropa föredrar ju exempelvis gädda framför harr och öring, och då är detta paradiset. Det pågår flera spännande projekt i Jämtland för att utveckla just detta.
Vad har Jämtland att erbjuda naturturisten som möjligtvis andra län inte har?
– Här väljer jag att citera Åsarnas skidkung Thomas Wassberg, när han fick ungefär samma fråga för några år sedan. Han sa: "Det är väl inget särskilt med Jämtland". Jag tycker att det var klockrent. Många av oss vill gärna tro att vi bor i det enda paradiset, men Jämtland består, liksom övriga Norrland, mest av tallskog, gråsten och någon enstaka åkerplätt. Och människorna är desamma: Korta, långa, ofta lite lönnfeta och på jakt efter livets mening, eller kanske bara fokuserade på att få mat på bordet och att hålla värmen inomhus. Tack och lov är Jämtland berikat med många naturreservat, och här kan man än så länge vandra många mil i stiglöst land, bortom mobiltäckning och uppdateringsångest. Hotagens naturreservat är min egen favoritplats, och där har jag knappt mött en annan människa på säkert tio år!
Hur ser din ultimata vildmarksvistelse ut?
– Mitt huvudmål är att uppleva iver! Jag vill känna mig som en 10-åring som utforskar det stora okända, och den känslan går inte att framkalla automatiskt. Helst ska det vara långt att gå, med en tung säck på ryggen. Det ska vara jobbigt som tusan och man ska nästan börja ångra sig halvvägs till det tänkta målet. Väl framme ska man slänga av sig säcken och bara vilja stirra i tälttaket fem timmar. Men ... med dina sista krafter går du fram till vattnet, blickar ut över landskapet och plötsligt får du se hur det vakar en öring framför dig. Du springer tillbaka till packningen, drar upphetsat fram flugspöet, missar en ögla när du ska trä igenom linan, tappar bort flugan i mossan, springer ut i vattnet, ramlar och blöter ned dig ordentligt. Sedan fiskar du i trans under en timme och glömmer både tid, värk och hunger. Det är iver! Tio minuter av det tillståndet räcker för att ladda batterierna i sex månader.
Hur ska man styra balansen mellan att äta fisk och eventuellt utöva catch and release?
– Hela mitt fiskarliv har varit en ständig balansgång mellan att enbart sportfiska, eller att ta rätt på all matfisk som fångas. Därför gör jag både och. Jag sportfiskar och engagerar mig i fiskevård. Men jag äter ofta egenfångad fisk, alla arter, men fångar dem enbart i vatten där jag vet att spöfiske inte kan påverka beståndet. Vi svenskar måste äta mer sötvattenfisk i stället för att importera odlad fisk från andra länder. Vi i Sverige behöver inte ta tillvara det som den egna bakgården erbjuder ännu. Men problemet är inte att det finns för få människor och för mycket mark på jorden, utan snarare tvärtom. Det råder bara lite obalans just nu. I framtiden kommer varenda brukbar jordplätt vara upptagen, och rent och friskt vatten kan exempelvis bli en besöksanledning i sig. Då kommer även våra fiskevatten att få högre status och att behöva förvaltas mer noggrant. Jag hoppas att vi hittar en modell för det, och att sportfisket kan fortsätta utvecklas parallellt.
Jämtland är ett av världens uranrikaste län. Hur ser du på en eventuell brytning?
– I min roll som journalist är det känsligt att ta ställning i sådana stora frågor. Men en sak står jag upp för: Vi svenskar förbrukar alldeles för mycket energi, och det viktiga är inte att tillverka mer energi, utan i stället fråga oss hur vi kan förbruka mindre energi. El-ransonering skulle kanske vara en modell. Bara att alla släckte ned sina apparater i stället för att ha dem på stand-by skulle vara ett viktigt steg. Sedan är jag personligen väldigt förtjust i Storsjöbygden, och jag tycker att vi ska framskrida med försiktighet när det gäller stora etableringar som kan skada miljön.