– Om några veckor kommer grabbarna från Vaisa! Då blir det liv.
Caj Enqvist skrattar åt vad som komma skall ute på Finnskär. Och påhälsningen från de samiska vännerna.
Bakom honom på väggen hänger en del av en gammal tunna. Den har använts till att färga nät och skötare. Nu är det en bokhylla. Han kommer ursprungligen från Murjek och har samisk bakgrund och han har under lång tid arbetat med att främja samiskt konsthantverk och kultur. Men yrket har varit kriminaltekniker hos polisen i Luleå.
– Det är för långt att fara upp till fjälls. Jag hade aldrig tänkt skaffa något, men jag fick tips om det här och då kunde jag inte säga nej. Det är ett bra sätt att komma ut i skärgården, annars blir det bara när det är fint väder, säger han och ställer sig inne i gammal laxfälla för att visa hur stor den är. När de tog över varvet var det fullt med gamla redskap och Caj Enqvist har svårt att slänga bort dess historia.
1946 flyttade paret Adolf och Bothilda till Finnskär. Där öppnade Adolf ett skeppsvarv, längst ut i Luleå skärgård, som han drev fram till konkursen 1966. Caj Enqvist har misstankar att skeppsbyggaren även var betald av staten för att hålla utkik österut efter eventuella aktiviteter från Ryssland. Varför skulle någon annars lägga ett varv så långt ut i Bottenviken?
2006 tog Caj och Helena över det gamla varvet. Nu är det efter mycket slit ordentligt upprustat.
– Jag hade ju aldrig varit ut i skärgården tidigare. Jag köpte en båt då och jag kommer ihåg när jag skulle köra in konstnären Mats Wikström. Vi startade och det stormade så in helvete, men inte begrep jag det. Det gick bra i början. Men på Brändöfjärden var det som ett dånande inferno och båten for fram och tillbaka. Vi fick vända och det var tur att det fanns en bastu här för då hade huset bara plankväggar. Man skulle aldrig ha farit iväg. Då lärde jag mig.
Caj Enqvist kan känna sig bekymrad över situationen i sina gamla hemtrakter. Han försöker söka sig upp så ofta han kan.
– Jag tänkte göra ett reportage där upp. Just bråket som är mellan som lapparna säger, svenskarna och samerna. När jag växte upp bodde vi ju tillsammans, men nu börjar det bli mer konflikter på ett konstigt sätt. Det är tråkigt.
Helena Enqvist visar upp köksbordet som står mitt i huset. Det är en av de saker som kom dit från början och sedan blivit klar. Hon har arbetet som rektor i Luleå stora delar av sitt liv och ibland önskar hon att hon kunde hjälpa till när skolan har det kämpigt. Som en mentor eller något liknande åt nya rektorer.
Helena och Caj har varit noga med att bevara varvets själ. Köksbordet färg har återskapats på andra delar av inredningen. Inte utan problem. Stora fönster vetter ut mot viken. Det ser ut att bli ännu en fantastisk kväll med spegelblankt vatten, men de måste in till Luleå för att göra ärenden. Helena Enqvist suckar.
– Man har ju ingen lust att åka hem, men man har ju lite åtaganden. Man vet ju inte riktigt vilken dag det är här ute, det är konstigt.