Han minns den första inspelningsdagen. De hade en minut på sig att få till scenen med tåget på stationen i Boden. Tåget, skulle karaktären Jim från Stockholm kliva av för att möta sina nya fosterföräldrar och sitt nya liv i Luleå. Som regissör stod en nervös Christer Engberg, redo att spela in sin första långfilm.
Han var en van teaterregissör men hade ingen större koll på filmteknik när frågan om att göra film om hans tid på ”Rosteriet” kom. Där jobbade han nära ungdomar med teater som pedagogik.
– Jag satte mig ner och skrev 42 kortnoveller om upplevelser på Rosteriet och det stuvades ihop till ”Vildängel”, inspirerad av verkliga händelser.
”Vildängel” slog och filmen lockade människor till biosalonger och festivaler över hela världen. Att filmen skulle ta hem nio priser en sommar var inget som Christer hade förväntat sig.
– Jag fick resa jorden runt med det jag gjort. När jag fick applåder från Michael Caine, beröm av Shakespeare-skådespelaren Derek Jacobi eller när jag tog emot nordiska filmpriset för en annan film tänkte jag bara ”Märker de inte att jag bara är från Mjölkudden och inte kan något?”
Men för Christer var det viktigt att jobba med det som fanns runt omkring sig i Luleå.
– Vi ville visa att man kan göra film med människorna och kunskapen som finns här. Jag tror att den visade vägen lite. Man behöver inte flytta upp Stockholm för att det ska bli bra.
Vid sin sida hade han bland andra John Olsson och Agneta Fagerström Olsson som kom med idén till filmen. Skådespelarna är ungdomar från rosteriet.
– Det har gått bra för allihopa. De var inte problemfria när vi spelade in filmen. Men det skapade ett självförtroende hos dem när allt var färdigt. Vad man kan åstadkomma, det var intressant faktiskt.
Varför filmen blev så stor tror han har med att många kan relatera till problematiken som finns med att vara ung, att inte hitta sin plats i livet.
– Det var ett gäng ungdomar från Luleå som berörde världen. Många kom fram och sa ”det handlar om mig”.
Förstod Luleborna någonsin vad som var på gång?
– Jag vet inte om folk fattade att det var långfilm vi gjorde. När jag vann nordiska filmpriset stod det i DN och Expressen men inget i lokaltidningen här, men det är skitsamma för det är skönt att vara hemma och inte bli så jävla uppmärksammad. Det var ingen big deal i Luleå. Förutom när vi skulle ta livet av Reijo från kranen, då var det mycket publik.
Kranen som blivit ett populärt turistmål stod inför en osäker framtid under tiden för filmen.
– Jag visste inte om kranen skulle få stå kvar, den var hotad. Men vi satte den nog på kartan eftersom den har så stor betydelse i slutscenen och jag hoppas jag hjälpt till att få behålla den i södra hamn.
Efter premiären reste han land och rike, något som tog mycket tid från familjen och det dåliga samvetet slog till.
– Det är lätt att skriva film om pappor som inte finns där, och så är man inte det själv. Det var väl en av de dåliga bitarna, så ska det inte bli igen. Man tänkte inte på det under tiden, man blir så egotrippad under processen. Det är väl efteråt man inser vad man missar.
I dag fokuserar Christer helst på manusskrivandet för att ha närmre till familjen. På sidan av har han även blivit barberare och öppnat en egen salong i Luleå
– Jag var på sjön när jag var yngre och fick följa med sjömännen till barberaren, jag tyckte det var så häftigt. För 7 år sedan utbildade jag mig och nu kombinerar jag det med skrivandet. Det är en pojkdröm.