Jag tänker bara på öl. Ja, alltså Carlsberg. Worth waiting for ni vet. För frågan är: Var detta värt att vänta på? Både ja och nej måste jag säga. Men låt mig förklara.
Redan från första film, eller bok för den delen, har Bella suktat efter Edward. Även på det sexuella planet. Och det är inte direkt någon hemlighet - Bella och Edward får varandra. På samtliga plan.
Men vad gäller världens längsta förspel så kändes världens mest efterlängtade sexscen lite... tam. Tråkig. Amerikansk. Dock med en humoristisk underton, vilket jag gillar.
Vad gäller det där tama sexets efterspel så var det definitivt värt att vänta på. Herre gud, det är trassligare än min dotters hår på morgonen. Det så skruvat, maxat, överdrivet och stundtals megaskämmigt (jepp, skämskudde upp och skämskudde ned). Det är så sjukt, vrickat och alldeles, alldeles underbart.
Största skillnaderna från föregående tre filmer tycker jag ligger i tonen. Jag skrattar (skämsskrattar?!) betydligt mer och berörs betydligt mindre av Bella och Edwards relation. Kanske var det som att något dog när de klev över den där tröskeln. Dessutom tycker jag nog att Stephenie Meyers mossiga idéer lyser igenom lite väl mycket i den här filmen, vilket stör. Var det förresten inte författarinnan som skymtade i ledet bland tårögda gratulanter vid Bellas och Edwards bröllop?
Hur som helst. Filmens stora behållning är spelet mellan Bella och Jacob. Det är också den relationen, eller den mellan Bella och hennes ständigt bekymrade pappa, som berör mest. Att bara se Bella och Edward lagom återhållsamt pussas blir ganska uttröttande. Även för Bella faktiskt. Och utan Jacob och triangeldramat skulle både Bella och filmen vara tämligen döda.
Som enskild film är det här nästan lite väl skruvat för min smak, det blir liksom gräddtårta med extra grädde. Men som en näst sista del i en fantasieggande femtett, tar jag villigt emot allt klet. Så. Probably the best teenmovie in the world. Yes.