Nej. Nej. Nej. Det var ju inte så här det skulle sluta! Jag hade förväntat mig åtminstone lite lagom hjärtklappning, en näve halvblöta näsdukar och lite separationsångest. Men istället blir det... lite platt. Eller låt mig säga så här: Breaking dawn del två är den sämsta filmen i hela Twilight-sagan. Och det handlar egentligen om bristen på en enda sak - spänning.
Det är ingen hemlighet att Bella Swan till slut blir vampyr. Det får vi veta redan i den inledande scenen. Och egentligen gör det inte så mycket, trots att jag definitivt föredrar den mänskliga versionen av henne. Men. Redan i bildruta två dödar Bill Condon (eller egentligen är det ju Stephenie Meyer) sin film, genom att totalt stänga av all elektricitet mellan Jacob och Bella. Och utan triangeldrama, utan varulv versus vampyr, ja utan Bellas jag-vill-bli-vampyr-drömmar - vad blir kvar? Inte mycket.
Hotet från Volturis är liksom inte nog att hänga upp en final på och inte förrän de sista tjugo minuterna hettar det till, då många huvuden ryker. För att prata vampyrspråk. Vilket i och för sig också det dödas ganska abrupt i en slags Hollywooddränkt supertwist.
Nåja. Behållningen i filmen är trots allt Jacobs fighting spirit, även om den nu riktas åt ett annat håll. Och även Volturibossen Aros dramatiska ådra (oj, sorry, glömde - no veins) är underhållande. Extremt dåligt gjord databebis och orgien i snygga människor hade jag dock klarat mig utan.
Trots detta, skulle jag ändå vilja lyfta på hatten. För hela sviten. Även om de tre första filmerna nådde upp till en betydligt högre nivå än de två avslutande. Och även om hela hypen och medföljande debatt har varit överraskande nedtonad inför den stora finalen, tycker jag att det är värt att nämna. Att Twilight-sagan stundtals har fått ta oförtjänt mycket skit.
Debatten om hur hemskt det är att alla unga tjejer plöjer denna moralism och sexism, gör mig irriterad. Visst, ur vissa feministiska aspekter finns det mer att önska. Men jag skulle vilja påstå att Twilight ifrågasatts både mer och hårdare, just på grund av att den nästan uteslutande lockar till sig unga kvinnor. Det blir liksom lättare att vifta bort det som strunt. Jämför bara med vilken amerikansk, romantisk komedi som helst. Eller hallå! Ta exempel som American pie-filmerna. Vilken jävla pubertal pojksmörja. Men då är det minsann tyst.
Så hörrni tjejer, nog fattar ni att man måste tänka MINST lika mycket på sig själv i ett förhållande. Och bara som en liten brasklapp kan det så klart vara bra att veta att kvinnan som skrivit böckerna som filmerna baseras på, är mormon och har rätt konservativa tankar om äktenskap, sex och abort. Men att en del skrattar bort hur den där första stora kärleken hugger tag i en och vägrar att släppa, det kan ni hålla för öronen åt! Och ni kan göra precis allt ni vill. Är det att bli en vampyr och skaffa vampyrbebisar - tja, go ahead!