”Filijonka” med rätt känsla för mumintroll

Kärleken till mumintrollen har hon burit med sig genom livet. Nu får Filippa Widlund från Luleå presentera Tove Janssons bildskatt i sin egen tappning – för en ny generation.

31 juli 2018 06:00

Filippa Widlund låg i hängmattan när telefonen ringde och hon fick sitt livs uppdrag – att teckna mumintrollen.

­– Vilken gåva! Jag svarade ja direkt. När jag hade lagt på luren tänkte jag ”Herregud, vad har jag gjort, hur ska jag klara det”.

I höst kommer bilderboken ”Julen kommer till Mumindalen”, i en serie om tre böcker.

Intresset för teckning hade hon redan som barn. Under uppväxten på Stationsgatan i Luleå förbrukade hon mängder med papper, och fick aldrig nog.

”Filippa ska bli illustratör, det ser ju jag det”, sa moster Rut om sin 5-åriga systerdotter i början av 1970-talet. Och så blev det.

­– Jag hade aldrig hört ordet, men tyckte att det lät fint och sparade på det. Om någon frågade så sa jag att jag skulle bli illustratör. Sen insåg vad det var när jag började i skolan.

Inför gymnasievalet i nian hade hon ingen aning om vad hon skulle välja, men följde syo-konsulentens råd:

­– Han sa att om du inte vet så gör du det du drömmer om att bli, och det var ju illustratör. Jag har mycket att tacka min bildlärare på gymnasiet Staffan Pihl för, som fattade hur viktigt det var för mig, och verkligen utbildade mig i konsthistoria.

Efter gymnasiet fick hon ett så kallat ungdomslagsarbete där hon skulle utsmycka Björkskatans vårdcentral. Där deltog två lärare från Sunderbyns konstskola, som fick henne att söka dit. På skolan fick hon höra talas om Konstfack, som hon sedan sökte till och kom in på.

­– Jag trodde att jag sökte till Konstakademien, och kände till den fina byggnaden i Stockholm. Besvikelsen var stor när jag kom till Konstfack, som låg på Gärdet och såg ut som Televerket i Luleå, en bunker. Men det blev fyra helt fantastiska år, jag lärde mig jättemycket, säger hon och skrattar åt minnet.

I 25 år har hon arbetat med bokillustrationer och gjort ett 50-tal böcker, mestadels barnböcker och läroböcker. I en del av dem står hon för både text och bild. Men att få uppdraget att teckna i Tove Janssons anda ser hon som det mest ärofyllda:

­– Hon är min största förebild i livet, och jag kände att jag har utvecklats enormt av att närma mig henne. Om jag kan bli lite som hon så har jag ju tagit sjumilasteg. Det är en ynnest som gör mig lycklig.

Hon nämner renheten och direktheten i Tove Janssons bilder, att hon kan få fram uttryck med så små medel.

­– Tänk, de här trollen har ingen mun, de har egentligen bara sina ögon och öron. Ändå uttrycker de så mycket med sina kroppar. Tove Jansson var en bred konstnär. De tidiga omslagen till novellsamlingarna är fantastiska, både oljemålningar och akvareller. Det är något magiskt med färgskalan, de har ett väldigt djup och något slags svärta. Bilderna kan vara lite skrämmande men samtidigt varma och kärleksfulla. Det handlar om livet, mycket ljus och mycket mörker. Hon väjer inte för något.

Uppdraget, som hon delar med illustratören Cecilia Heikkilä, innebär ett stort ansvar. Allt arbete ska granskas och godkännas av sakkunniga i Finland.

­– Det är viktigt att få rätt ton och att vara trogen mot hur Tove Jansson tecknade. Trollen ska se ut som trollen ska se ut.

Hon berättar att alla hennes skisser gick igenom direkt, men sedan fick hon ändra detaljerna:

­– Det kunde vara öronens vinkel, att en svans var för kort, kommentarer som ”var är handväskan?”. Det gick inte att göra fel, det var en otrolig trygghet att ha dem i ryggen.

Men ibland tog det stopp:

­– När jag gjorde originalen efter skisserna kände jag flera gånger att jag inte kan. Jag har aldrig känt det förut, att hur ska jag få till det. Jag blev blockerad. Hennes bilder är så fruktansvärt bra, jag kände att jag inte kan nå upp till den här nivån. Min redaktör sa ”Tänk på varifrån ljuset i bilden kommer, vad har du för ljuskälla?” Jag började dra linjer och fyllde i skuggor, och plötsligt växte bilden fram. Då blev det jättemycket Tove, tyckte jag, bara för att jag släppte att vara som hon och började tänka mer på vad det är jag ska uttrycka.

Filippa Widlund tycker ändå att hon har kunnat sätta sin egen prägel på bilderna, trots att allt är ganska styrt:

­– Jag skissade bara rakt av som jag uppfattade scenerna i boken, och de köpte det direkt. Jag tänkte inte på hur Tove Jansson skulle ha löst det, så det var ju mitt.

Går det att känna igen Filippa i dina bilder?

­– Ja, de säger det. Jag har svårt att bedöma det själv. ”Filippa har bra känsla för trollens själ”, sa de i Finland.

För att hitta rätta känslan försökte hon också fokusera på de barn som boken vänder sig till:

­– Jag tänkte mycket på den här treåringen som bara ska njuta och liksom leva i bilden, som jag gjorde när jag var liten. Då blev det jätteroligt, säger hon och berättar att den största glädjen är att få presentera Tove Jansson för en ny generation.

Filippa Andreasson, som hon hette som barn, följde sin dröm hela vägen. Och hon kallades faktiskt ”Filifjonkan” av sina barndomskompisar hemma i Luleå:

­– Fast egentligen sa de ”filijonkan”, och det var nog mest för att det liknade mitt namn.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Birgitta Östling