En dag på jobbet. Den kan vara rolig, varierande och givande. Eller tråkig, monoton och fruktlös. September, som är ute på sin första Sverigeturné, verkar ha mer av det senare.
Petra Marklund, personen som döljer sig bakom höstmånaden, har det senaste året gjort en kometkarriär. I Sverige, ska tilläggas. Utomlands har hon varit i farten sedan 2003. Hon har sålt guld i USA och turnerat världen runt. Här hemma omfamnades hon av folkhemmen först förra året då hon var med ett populärt tv-program där svenska artister tolkade varandra. Och det säger tyvärr det mesta om hennes musik. Hon måste alltså vara med i ett tv-jippo för att folk ska få upp ögonen för henne?
Jag måste dock erkänna att jag var en av dem. Hennes tv-version av Eldkvarns Kärlekens tunga var förvånande uppfriskande. Och Mikrofonkåt, Petters gamla riva-taket-dänga, fick en hyfsad renovering. Det är också de låtarna som är det enda intressanta under spelningen, och de räddar betygstvåan. Septembers eget material fungerar okej ute på klubbar - där skiter man i texterna. Men när festlåtar som Party in my head plötsligt står rygg i rygg med Plura Jonssons vackra kärlekshymn blir det banala och tuggummirosa smärtsamt tydligt.
Under det långa (klädbyte måste ju hinnas med!) och meningslösa outrot till lallande hitten La la la (Never give it up) kommer jag på mig själv med att stirra in i den björk som jag står under som skydd för regnet. Den är helt enkelt mer intressant. Men recensionen måste skrivas. Det är ju en dag på jobbet, trots allt.