Då var det över för den här gången. Och hela stan går i någon slags bakisdimma. Frågan man kan (och bör) ställa sig så här dagarna efter, är om raparna är sura eller söta.
På fredagen befinner jag mig på området några minuter innan det öppnar. Det är tomt, öde och det luktar flott. Alla fula kablar och skarvade småtält syns så tydligt. Liksom baksidan av alla matstånd. Där man vare sig man vill det eller inte ser vad de häller ned i grytorna. Det är lite som att se en superkändis utan smink och scenkläder - det blir liksom grått, vardagligt och ja, känslan av att allt bara är tillfälligt är nästan läskig.
När jag kommer in på området mindre än två timmar senare, är festivalen i full gång. Småtjejer med bara magar (oj, vad tantigt det där lät), fulla bröliga tonårspojkar, fulla tjattriga medelålders och så mat, mat och mat. God mat. Som man skiter i hur den blivit tillagad. Folk är glada, förväntansfulla och sjunger med i någon gammal, risig dänga.
När man står så där lite på sidan om och betraktar det hela, är det svårt att låta bli att se hela spektaklet som ja, lite sjaskigt. Alltså lite som festivaler är mest. Men mycket är också glädjande. Som att folk faktiskt tar sig ur stugorna. För att umgås, titta på folk och bidra. Och lyssna på musik såklart.
Så surt eller sött? Bedöm själva. Så här tycker jag:
Helgens mest irriterande: Publiken på Daniel Adams-Ray. Knuff och bråk och stök.
Helgens konstigaste: Anna Järvinen. Var skavde skon?
Helgens miss: De lite för tidigt lagda spelningarna. Inget band förtjänar noll personer i publik.
Helgens hårdaste: Luleås rollerderbylag Slaughters daughters. Grym match i Pontushallen på fredagen.
Helgens oslipade diamant: Luleåtjejen Hanna Lindgren som spelade först på lördagen i Café Sober-tältet. Apgrym, som en hybrid mellan Amy Winehouse, Lykke Li, Duffy och jordekorrarna i Alvin och gänget.
Helgens snyggaste scenkläder: Daniel Adams-Ray och hans band. I hård konkurrens med Caroline af Ugglas kjol.
Helgens mest ursäktande: Anna Järvinen. Igen. Jag vet inte hur många gånger hon sa förlåt. Till bandet, till publiken, till sig själv.
Helges mest ghetto fabulous: Jasmine Kara! Där bes det inte om ursäkt minsann.
Helgens spekulation: Det sades att Tom Jones några dagar innan lördagens spelning hade halkat i badkaret. Och att showen i Luleå hotades av playback. Men. Han stod. Han sjöng.
Helgens bästa: Daniel, Håkan och Jasmine. Tufft val. Men tjejer är alltid bäst så jag väljer Jasmine Kara.