I blått ljus och en tät rökdimma, går en klubbigare version av Voyeuren igång. Och redan här läggs tonen an. Det bådar gott.
En låt senare, i ösiga Svart, bevisar Daniel Adams-Ray att han är så mycket mer än två-tre hits. Vilket även publiken verkar tycka. För vid det här laget känns det som att hela festivalen har slutit upp och bakom mig ser havet ut att aldrig ta slut.
Precis innan första refrängen i Dum av dig, avbryter dock Adams-Ray konserten. Det för att det knuffas för mycket längst fram vid kravallstaketet.
Länge, länge råder pausen – men när han drar igång igen är det på exakt samma ställe som han stoppade. Vilket visar att han är ett proffs.
Och proffsig är även showen. Med ljus och ljud och ja, man har verkligen ansträngt sig för att göra det där lilla extra av den dryga timmen. Som att Förlåt att jag aldrig sagt förlåt sjungs genom en Daft Punk-inspirerad rymddistad mikrofon. Till folkets jubel. Samtidigt som det regnar in vita nallar hållandes hjärtan på scenen.
I ett rasande tempo river Daniel Adams-Ray och hans band av i princip varenda låt från förra årets Svart, vitt och allt däremellan. Med samma intensitet rakt igenom, vilket han verkligen ska ha cred för. Detta täcker även upp för den stundtals dåliga timingen och de gånger rösten inte riktigt håller.
I den gamla Snook-hiten Inga problem från 2007, visar Adams-Ray att han dessutom är värd titeln som årets rappare 2006.
Bäst är Gryningspyromanen med den feta bastrumman och jag fullkomligt älskar den avslutande beaten som pumpar igen och igen och igen.
Inte långt efter kommer Lilla lady där ”ursäkta min franska” sjungs i megafon (yay!). Och så såklart Gubben i lådan som inleds med en fenomenal freestylerap (jepp, Adams-Ray har även ett SM-guld i freestylerap) och som föga förvånande får avsluta konserten. I sällskap av en allsång deluxe.
Därmed klår Daniel Adams-Ray den gamla kollegan Oskar Linnros, som uppträdde på Musikens makt förra sommaren, med hästlängder.