Det börjar bra. Nackabandet Those Dancing Days struntar i den glesa publiken och öser på, precis som när jag såg dem här i Piteå för tre år sedan. Keyboardisten Lisa Pyk headbangar och trummisen Cissi Efraimsson mörbultar ilsket sina pukor i ”Reaching out”, en av de bästa låtarna från nya skivan. Men mitt i den sjätte låten ”Help me close my eyes” brister det. Rättare sagt, Linnea Jönssons röst brister. Bokstavligen. Hon kraxar till och gitarristen Rebecka Rolfart får ta över sången tillfälligt medan Jönsson tar en lång drickapaus. Resten av konserten går tyvärr på halvfart, de nya racersnabba låtarna till trots. Bandet är helt enkelt alldeles för beroende av Linnea Jönssons kraftfulla, djupa stämma som hon i vanliga fall har minutiös kontroll över. I de sista åtta låtarna låter hon i stället hes, osäker och ansträngd. Tonerna sitter inte där de ska, och det postpunkiga sound som bandet nyligen anammat låter aldrig så kaxigt som det kan – borde – låta.
Those Dancing Days hade potential att bli den mest uppfriskande bokningen på årets PDOL. Tyvärr avbröts festen av en sprucken röst.