Plötsligt står hon bara där. I morgonrocken och slappartröjan. Glasögonen sitter på huvudet som ett diadem och när hon ber folket komma närmare scenen är det många som ryggar tillbaka. Shit, har det börjat liksom.
Avslappnad - kanske lite väl avslappnad - med en hand i fickan, börjar Anna Järvinen bara så där. Totalt... oglamoröst. Och avslaget. Eller kanske coolt tillbakalutat?
Hon är visserligen en kritikerfavorit men jag undrar: Är Anna Järvinen blyg eller dryg eller vad (full!?)?
- Det är lite kyligt ikväll, eller? frågar hon några låtar in i spelningen och det känns som om hon menar något annat. Än det vanliga snacket om väder och vind.
För kyligt, det är det. Det spelar liksom ingen roll att det som kommer ut ur munnen är rätt fantastiskt. Mysmystiskt och vemodigt vackert. För kroppen som hör till munnen visar något annat. De korslagda armarna, suckarna, de oavslutade meningarna. Det är ingen tvekan om att Anna Järvinen kan. Frågan är snarare om hon vill.
Nä, jag hade hellre velat se Anna på en liten, liten scen. Sittandes med en fin person nära. Förmodligen är det också där Anna hellre är.