Gammalt är bäst

Jag gillar Orup. Enligt mig har han, tillsammans med Mauro Scocco, skrivit några av de bästa svenska poplåtarna under sena 80- och tidiga 90-talet. Jag har hört dem live ganska många gånger nu: Stockholm, Magaluf, Jag blir hellre jagad av vargar... Listan kan göras lång. Av någon anledning ger han aldrig upp sina gamla pärlor, inte ens nu när han har en ny soloskiva i ryggen. Och hittarna radas upp även i Kiruna.

Han måste ha spelat Magaluf tusen gånger. Ser han less ut? Nej. Orup är lika vital som alltid - om vi bara räknar in hans post-kokainisttid, vill säga. I jeansoverall och basketskor skuttar han runt på, och ner från, scenen som vore han Erik Saade eller någon annan valfri schlageryngling. Deffad? Oh ja. Ett gäng kvinnor i 40-årsåldern fnittrar när han tar av sig till linne.

Jag kan inte fatta att han är 52 år. 52! Musiken? Vad kan man säga. Pärlor förblir pärlor, hur sönderspelade de än är. Men jag har inte mycket till övers för de nya alstren, som lyckligtvis blir få i kväll.