DANIEL ADAMS-RAY
"Kul att man har kommit så här långt norrut. Det betyder att man har kommit nånstans - på riktigt". Exakt vad Daniel Adams-Ray menar med det mellansnacket är oklart. Men det kan nog tolkas som en komplimang. För han fortsätter att smickra den ganska glesa publiken resten av konserten, tackar flera gånger för att folk står kvar i det tilltagande regnet. Han ger till och med ett frestande erbjudande: "Känn inte att ni måste stå kvar för min skull". Ödmjuk kille.
Men de flesta ratar hans förslag. Jag förstår dem. Adams-Rays egenartade soulpop lyckas inte skingra de tunga regnmoln som hänger över Kirunafestivalens andra kväll. Men låtarna framförs grymt proffsigt och med en glädje som smittar genom vilket grådask som helst. Så folk stannar. Och de flesta dansar till många och självklara hits som Gubben
i lådan och Lilla lady. Bäst är dock extranumret Vitt, som bombastiskt och medryckande tar med oss på en resa genom Afrika, där artisten själv växte upp.