Hjärtskärande och roligt med punkprinsessa

Pippi Långstrump, Janis Joplin och lite Mick Jagger. I den lilla, lilla kropp Caroline af Ugglas huserar i, ryms mycket, visar det sig. Även ett stycke punkprinsessa där i sin alldeles förträffligt ljuvliga och orangea tyllkjol i solnedgången.
Till en början känns hon nästan lite för liten, rent fysiskt, för den stora scenen. Vilket motbevisas ganska snabbt. För Caroline är en sådan där artist som är nästan lika rolig att titta på som att lyssna till. Alltså ordentligt lyssna till, så man verkligen hör vad hon sjunger. Den karaktäristiska hesa stämman är visserligen hennes styrka, men det underhållande, smarta mellansnacket (där både det ”sämsta jävla läppglanset” och uppmärksamhetspruttar nämns) ligger inte långt efter.
På den timme som hon fått till låns, blandas rockdängor, indianflum och enkla, hjärtskärande ballader. Och det är då hon levererar det sistnämnda som det är som bäst. Vi blundar, Vad var det jag sa och Janis Joplin-covern En del av mitt hjärta både river och skär. Liksom publikens val av avslutningslåt – Snälla, snälla. Brutalt.