Håkan, du är bäst

Jag såg Håkan Hellström för första gången i ett smällkallt Luleå utanför Norrbottensteatern. Tror det var 2001. Då hade han just släppt Känn ingen sorg för mig Göteborg och var långt ifrån den jätte inom svensk popmusik som han är i dag men redan då så förstod jag att jag bevittnade något speciellt. Eller någon speciell snarare. Håkan Hellström är ett fenomen, hatad av vissa och omåttligt älskad av så många fler. I mina ögon är han den största artist som kommit fram i Sverige sen Cornelis Vreeswijk och som textförfattare har han ingen like på den här sidan sekelskiftet. Spelningen på Luleåkalaset är inget annat än en kavalkad av Hellströms allra bästa låtar. De tre första sångerna, Tro och tvivel, Ramlar och River en vacker dröm dras av i ett furiöst tempo som sedan aldrig dämpas förutom i magnifikt vackra nummer som Kärlek är ett brev skickat tusen gånger och Gårdakvarnar och skit. Jag har visserligen sett Håkan Hellström med band bättre men till och med på en mindre bra dag så krossar de allt annat som svensk popmusik kan presentera och hade publiken varit mer på tårna så tror jag att spelningen fått det där extra lyftet som inte riktigt kommer under kvällens konsert. Men trots kylan och den dåsiga publiken lyckas Håkan Hellström frammana den sedvanliga euforin som bara han kan och i extranumret Känn ingen sorg för mig Göteborg når han rent himmelska höjder. Det har gått över tio år sedan debutskivan men vad de än säger Håkan: du har aldrig varit bättre.