En skräckbild som skrämmer mig

Sköna maj hälsade oss välkommen med ett långt disciplinerat tåg av hat. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest: nazisterna – eller samhällets mjäkiga reaktion.

5 maj 2017 06:00

Känslan när jag såg bilderna från Falun är svåra att beskriva, men en blandning av illamående och en äkta rädsla är nog det närmaste jag kommer.

Det var en skräckbild av Sverige 2017.

Nazisterna våldtog det offentliga rummet på självaste 1 maj. Och det var inte 20 gapande dårar, det var ett flera hundra meter långt tåg, alla klädda i vita skjortor med svarta slipsar som var instuckna mellan två knappar. Den enhetliga klädseln och disciplinen skulle få oss att tänka på en armé – och det är ju egentligen precis vad det var. En nazistisk armé som drömmer om precis samma saker som de första nazisterna i Tyskland drömde om på 20-talet när de tågade i München.

Det här är farliga människor och jag skräms av hur snabbt det går. Det är bara några år sedan jag för allra första gången såg dessa nazister, som kallar sig för Nordiska Motståndsrörelsen. Då intog de Storgatan i Luleå, sålde tidningar om den ariska rasen och filmade de som vågade konfrontera dem.

NSD:s journalist Peter Olofsson var en som filmades och materialet lades sedan upp på deras hemsida.

Det var riktigt otäckt och vi förfasade oss. Samtidigt tänkte jag att de ändå är så få. Några vilsna, unga, arga män som säkert hamnar rätt med tiden.

Men det som var otänkbart för några år sedan är händer nu.

I Falun marscherade ett tåg av hat och skanderade ”Folkförrädare” som svar på varje gång deras ledare ropade ut ett politikernamn.

Det här kallas för yttrandefrihet, men för mig är nazism terror och det kan aldrig bli okej att godkänna terrorister att demonstrera.

Och på de sociala medierna är stödtrupperna i full gång. Varje gång en opinionsledare nämner denna nazism dyker en rad användare upp och skriker ”Men islamismen då!”. ”Kommunismen!!”.

Det är exakt samma taktik som användes för att normalisera Sverigedemokraterna. Nu har ribban höjts.

Det är som om tidsandan är som en ond magnet som drar oss mot det extrema, bort från det öppna och toleranta. Hatet sveper över vårt land och det går givetvis en röd tråd från tåget i Falun hela vägen till puben Bishops i Luleå där två lesbiska tjejer attackerades på ett väldigt otäckt sätt.

En anledning till att jag älskar att bo i Luleå är just det öppna klimat som råder här, med en egen Pridefestival som den starkaste symbolen för att detta är en stad för oss alla.

När hatet slår är det allas vårt ansvar att stå upp. Och att bemöta hat med hat leder sällan till något gott.

I Luleå planeras en stor kärleksmanifestation på Bishops. Det är ett fint och viktigt initiativ.

Och när det gäller nazismen och fascismen är jag rädd för att det förr eller senare kommer till en punkt när vi inte kan blunda längre.

Vi måste stå upp: både du och jag. Fastän det är ytterst obehagligt.

Kortisar

Fallet Kevin.

I onsdags började SVT:s granskning i tre delar av ”Fallet Kevin”. En fyraårig pojke i Arvika dog 1998 och två barn dömdes som skyldiga. Första delen ägnades åt kunskap och att så tvivel till barnens (som nu är vuxna) skuld. De två kommande delarna lär granska hur dessa ”erkännanden” kom till. Då lär en viss Sven-Åke Christiansson hamna i centrum – samma minnesforskare som spelade huvudroll i Quick-skandalen. Ett journalistiskt mästerverk av Dan Josefsson som måste ses.

Pigg 40-åring

Känns som jag måste passa på att gratulera 40-åringen Luleå Hockeyförening som såg dagens ljus den 2 maj 1977. Under en kort tid hette den Groko, då även jag representerade klubben som skotträdd målvakt i ett pojklag. I över 30 raka säsonger har Luleå spelat i högsta serien och med Thomas ”Bulan” Berglund som ny tränare känns det som att det kan vänta nya högtidsstunder. Grattis, Luleå.

Krönika

Johan Håkansson
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Johan Håkansson