För knappt ett år sedan infördes, efter flera års debatt, den så kallade samtyckeslagen. Den innebar ett stort steg i synen på våldtäkt. Innan dess krävdes det hot, tvång, våld eller att gärningsmannen utnyttjade att offret vid tillfället befann sig i en ”särskilt utsatt situation” för att en handling skulle kunna räknas som – och bestraffas som – en våldtäkt.
Nu krävs det i stället explicit samtycke för att en sexuell handling – den som genomför ett samlag har nu plikten att försäkra sig om att det sker frivilligt. Rent konkret uttrycks det i lagtexten som att domstolarna ska beakta ”om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt.”
Att skriva lagar är dock bara det första steget i att ändra hur rättvisa skipas – det är först sedan domstolarna kommit fram till hur de ska tolka och tillämpa den skrivna lagtexten, som man vet vilken effekt en ändring i lagstiftningen får.
Mot det har vi kommit ett steg närmare nu. I ett pressmeddelande meddelade Högsta Domstolen under torsdagen att de kommit till sin första dom i enlighet med den nya samtyckeslagen; de väljer att ändra tings- och hovrättens dom från våldtäkt, till den nya rubriceringen oaktsam våldtäkt. I det enskilda fallet handlar det om att man inte fastställt att mannen hade uppsåt att våldta, men att det ändå är möjligt att fälla honom eftersom han har agerat ”gravt oaktsamt.” I just denna dom blir skillnaden liten – men för en framtida juridisk praxis kan innebörden bli stor.
Det är ett välkommet steg framåt för den nya lagen. Inför dess införande fanns det kritiker som menade att den gick för långt i att kräva ett uttryckligt samtycke för alla sexuella aktiviteter. Det fanns de som frågade om par som levde med varandra sedan många år tillbaka skulle behöva skriva under ett kontrakt varje gång de gick till sängs – men nu visar en sund rättspraxis att sådana farhågor var betydligt överdrivna.
Man kommer kanske aldrig att kunna lagstifta bort alla gråzoner i mänskliga relationer – men faktum kvarstår att det sker rätt många samlaget i det här landet varje år, och att den överväldigande majoriteten av dem sker utan att någon upplever sig ha blivit våldtagen efteråt. I de fall där det sker är vägen till en fällande dom är lång, och inte sällan både påfrestande och upprivande för den som väljer att göra en anmälan.
Det är faktiskt inte möjligt att ”råka” våldta någon – och just därför är det en bra sak att det nu går att döma sexualförbrytare för oaktsam våldtäkt.
Det fanns också de som var oroade för att den nya lagen enbart skulle bli ett slag i luften. Att det var fråga om symbolpolitik, som inte skulle komma åt det grundläggande problemet i många sexualbrottsutredningar; att det saknas vittnen, och ord står mot ord.
Den här domen visar att den oron var överdriven, och att det finns en klar och tydlig juridisk nytta med den nya lagstiftningen. Den preciserar lagstiftarens avsikt, och täcker ett område som tidigare varit oklart.
Faktum är dock att även om effekten bara hade varit symbolisk, så hade den inte varit överflödig för det. Det är viktigt att juridiken inte går i alltför stor otakt med det allmänna rättsmedvetandet, och vi lever just nu i en tid där rätten till den egna kroppen och dess integritet uppfattas som mer grundläggande än någonsin. Det är en bra sak – och klok lagstiftning kan i bästa fall fungera som en del av en pågående värderingsförändring.
Sexualbrottsfrågor väcker starka känslor och inte sällan får mycket medial uppmärksamhet. Just därför är det helt centralt att ha en fungerande lagstiftning, som såväl brottsoffer som allmänheten i stort kan ha förtroende för.