Konflikten är knappast ny. Men klyftan mellan stad och land är vår tids mest definierande politiska problem, både i Sverige och resten av Europa. I kombination med växande populistiska rörelser kan den få radikala konsekvenser.

I Storbritannien fångades rättmätigt missnöje på landsbygden upp av Brexit-kampanjen och kanaliserades till en politisk kraft emot EU-medlemskapet. 

Stora städer som London, Manchester och Liverpool röstade för att stanna i EU, medan glesbygden var överväldigande för Brexit. De senare kände inte att det internationella projektet varit till för dem, utan upplevde tvärtom att de förlorat på ökat samarbete. 

 

Författaren Katrine Marçal skriver i sin nya rapport ”Åtta lärdomar från Brexit om den moderna populismen” (Arena Idé, 2020) att en av de viktigaste läxorna Brexit gett oss är att motverka regional ojämlikhet inom nationalstaten innan den leder till politiskt kaos.

Liknande klyftor och splittringar uppstår också på europeisk nivå. Hela EU-projektet är grundat på försök att överbrygga olikheter mellan länder och samarbeta, ofta genom att betona likheter och gemensamma intressen.

Men det går inte alltid som man tänkt sig. Mindre lyckade exempel inkluderar att applicera en penningpolitik gjord för en tysk ekonomi på den grekiska och spanska, ett experiment som gav oss Eurokrisen.

 

EU:s näst största utgift är regionalstöden, vilka är tänkta att stärka lokalsamhällen inom unionen och öka jämlikheten mellan länderna. Jordbruksstödet, som är den största utgiften, är ett försök att göra europeisk landsbygd mer konkurrenskraftig. Sverige får ungefär 10 miljarder kronor i lantbruksstöd och regionalstöd från EU varje år.

Klyftan på EU-nivå ligger mellan så kallade nettobetalare och nettomottagare. Även där skapar den ekonomiska ojämlikheten splittring. I svensk EU-debatt nämns ofta missnöjt att Sverige bidrar mer till budgeten än vi får tillbaka i EU-stöd. Det som borde vara ett jämlikhetsprojekt för att skapa sammanhållning ses som en onödig utgift.

 

Splittringen förvärras också på EU-nivå av populistiska rörelser. Bland unionens största nettomottagare finns Polen och Ungern, två länder som de senaste åren rört sig bort från unionens gemensamma värderingar och i en antidemokratisk riktning, drivna av nationalistisk populism. 

EU har haft svårt att ställa krav på ländernas regeringar, eftersom samarbetet är utformat just som det – ett frivilligt samarbete. Det går inte att tvinga medlemsländernas regeringar i viss politisk riktning (och tur är väl det). 

Som förslag till lösning har det lyfts att förvägra länderna regional- och lantbruksstöd. Det skulle helt säkert försätta regeringarna i fråga i ekonomisk knipa. Men minskade investeringar skulle också påverka folket i Polen och Ungern negativt och antagligen skapa till ännu större splittringar inom Europa. Långsiktigt är det alltså inte så enkelt som att straffa de befolkningar som inte gör som man säger.

 

I Storbritannien har regeringen snabbt insett att klyftorna som skapade Brexit kan vara skadliga i längden. Den konservativa premiärministern Boris Johnson lägger nu stor vikt vid utjämning mellan stad och land. Bland annat storsatsar man på höghastighetståg för att förbinda norra England med London och diskuterar en reform av det finanspolitiska ramverket för att underlätta investeringar i glesbygden.

Sverige borde inte vara sämre.