1863 beslutades att Luleälven skulle kanaliseras från havet till Storbacken (utanför Vuollerim) där Stora och Lilla Luleälv möts. Arbetet med Engelska kanalen startade 1864 med syfte att transportera järnmalm mellan Malmfälten och kusten. Bolaget Gellivare Company Limited, baserat i London bildades och närmare 1 500 personer arbetade med bygget. 1867 upphörde verksamheten, pengarna var slut och bolaget gick i konkurs.
Norrbottens Järnverk AB (NJA) presenterade 1973 planerna för en utbyggnad av handelsstålverket i Luleå. Det skulle stå färdig 1980, vilket gav projektet dess namn. 1976 hamnade dock den svenska stålindustrin i sin djupaste kris sedan 20-talet och under hösten samma år beslöt NJA-styrelsen därför att projektet Stålverk 80 skulle skjutas på framtiden. Det kom aldrig senare att återupptas.
Kallax Cargo satsade på att låta flygplatsen vara ett tankningsstopp för tunga långdistansfraktplan. Den kortaste vägen mellan Japan och Västeuropa går i närheten av Luleå vilket betyder att mellanlandning inte behövs. 1999 byggdes landningsbanan ut till Sveriges längsta. Konkurrensen av rabatterat fraktflyg via Ryssland och därmed för svag ekonomisk bärighet gjorde att Kallax Cargo lades ned 2010.
Luxenburgbaserade Northland Resources öppnade Tapuligruvan och levererade sin första leverans från Pajala i december 2012. Priset på järnmalm stagnerade 2013 för att kraftigt gå ned under 2014, inte minst beroende på överproduktion. Tapuli startades på grund av höga malmpriser under 2010 men den 8 oktober 2014 avbröt Northland Resources brytningen, vilket åtföljdes av konkurs i december samma år.
Miljardprojektet Barents Center skulle bygga ihop Sverige och Finland vid riksgränsen – och ge Haparanda kommun 100-tals nya jobb. Men trots löften och storslagna planer återstår i dag inget mer än en gigantisk grop på platsen där byggnaden skulle stå. Entreprenören Mikael Fahlander fick upp ögonen för Haparanda under våren 2009 och presenterade sina planer för ett gränslöst landmärke, som blev till sand.