En skulle vilja bemöta en del idioter. Förklara som för femåringar. Säga åt dem att lära sig läsa innantill, det gäller olika grejer: klotterdebatten, näthatet och annat. Men till vilken nytta? Det är väl den här tiden på året bara.
Februari är ingen månad, det är ett tillstånd, väntrummet innan helvetet. Limbo. När jag var yngre tyckte jag det var en fyra månader lång period mellan januari och mars. Jag hade fel. Den blir längre och längre för varje år. Det är ett evigt snöfall, ett evigt halkande mellan knappt några pengar och affärn. Ett ständigt försök att betala sin havregrynsgröt med fickludd och femtioöringar. Inget blir gjort som det ska. Skriver för långt eller för kort, blir förkyld och kan inte sjunga ens. Och lederna värker och det blir svårt att spela gitarr. Somliga kan invända mot det, men det är mitt jobb. Att skriva och spela.
Allt jag kan göra, och tur är väl det, är att fly in i något annat. Lyssna på musik. Några bra skivor som kommit i år, som jag inte hunnit skriva om på den här sidan. Serfina Steers nya skiva, The moths are real, exempelvis. Serafina Steer är en engelsk harpist som spelar folkpop, men inte på det där populära sättet som många gör nuförtiden, när man liksom rappar över akustiska gitarrer, klädda i gubb- och tantkläder, mellan in- och utcheckningar på surdegshotellen. Steer är mer traditionell, lite som en modern Nick Drake eller Sandy Denny. Och ibland som Stereolab. Och Francoise Hardy och Jane Birkin.
Men så tar skivan slut och snön yr fortfarande. Och jag kommer på andra jag vill ondgöra mig över, recensenter med skit och rasism i skallen. För jag tar åt mig, men till vilken nytta? Och snön yr fortfarande.
Då slår jag på Chelsea light movings självbetitlade debut. Chelsea light moving är Thurston Moores nya band och jag tänker på att han och hans Sonic youth är min tids Neil Young: Helt igenkänningsbara från första anslag på gitarren till sista. Och att jag älskar det lika mycket, nästan mer. Poetisk, dissonant rock, komplett med Germs-cover och allt. Precis som jag vill att det ska vara.
Och då har jag piggnat till såpass att jag skriver den här krönikan i alla fall. Och innan jag faller ned i självömkan igen slår jag på underbara skivor som ingen hört ännu: Magnus Ekelunds Dödskult, Nord & Syds Som en människa, Skriets Shanana. Nya Iggy and the stooges och Stornoway, framförallt Stornoway. Pop från Gud, om hon funnes.
Och precis då mojnar vinden, solen blixtrar i snön och det har blivit mars. Februari är över och det kommer en sommar igen. Jag är nästan helt säker på det.