Vi har blivit ett land fyllt av gnällspikar Ser ni? Visst har ni sett den formuleringen förut? Inte bara det kollektiva, viet, utan även identifikationen med sitt land så till milda grad att man är ett och samma. Man kan skriva ”vi har blivit ett land fyllt av rasister” också. Utan att för den sakens skull vara rasist, eller som ovan, gnällspikar. Man konstaterar faktum. Uppsynen sammanbiten, lite bister. Underförstått: Nu får det fan bli ändring. Fast lika gärna kan det vara lakoniskt: Det är förjävligt, men det är som det är.
Jag brukar tänka att det här är ”Landsfader- viet”. Oftast är det män som talar i denna obestämda vi-form. Ofta har de makt eller vill (kanske i hemlighet, kanske till och med omedvetet) påskina att de har det. Och andra män blir ofta helt vansinnigt imponerade av detta. För män älskar starka män, de älskar ledare, det är inympat i män sedan tidigt i livet.
Att skriva eller tala i vi-form när man debatterar eller framför en åsikt, ger dels intryck av att man har folk bakom sig som tycker samma sak, dessutom påstår man sig vara av samma skrot och korn, man är bara den som tar bladet från munnen. Men det är bedrägligt. Det är bara retorik. För trots den försäkran om samhörighet som viet utlovar så är det inget mer än en oftast kverulant åsikt som man prövar sig fram med. Man är inte man nog att skriva ”jag” istället. Man vill inte riktigt stå för det ännu. Man sonderar terrängen, kollar om ens antagande är rätt, om det är någon som håller med. Fast man gör det förklätt, som om många redan höll med. Och självklart håller män med, för de älskar att tillhöra, att bli inbjudna i detta vi, nästan oavsett vad det innebär.
Med det sagt, det är på många sätt lika ohederligt att skriva ”jag” hela tiden. Att hela tiden utgå från sin egen tolkning, sin egen magkänsla. För vem kan ifrågasätta den? Och varför skulle min åsikt vara så värdefull?
Jag tänker på det här av olika anledningar. Ni hänger med. Ni läser kultursidorna och ledarna. Senaste tiden har det varit Praizovic, Sveland, Hakelius, Såthe, Khmeri och Leija Wenger som ni läst. Och tänker att perspektiven definierar människan. Och att alla människors perspektiv är lika mycket värda. Och att internet inte bara upplyser er och ger er utrymme att göra era perspektiv sedda, det har även gjort er paranoida, oförmögna att låta en tanke vila och växa i fred. Hela tiden ska hjärnan, käften och tangetbordsfingrarna vara i skarpt läge. För ni bara måste uttrycka er sympati och (oftare) antipati, och ni bara måste göra det omedelbart.
Men det är så det har blivit. Så ikläd dig offerrollen. Dra ner foliehatten ordentligt, det viner kring öronen. Inte du som klagar över hur kränkande det är att behöva visa legitimation för polisen bara för att du inte ser ut som en genomsnittlig polis. Inte du som är kränkt över att avkrävas ansvar för våldtäktskulturen. Inte ens du som tycker det är kränkande att behöva betala tv-licens. Men kanske du som tycker att det är skitfrågor. Och hela tiden måste yttra dig.
Om det vore så enkelt att det är skitfrågor, bry er inte då. Prata om idrott istället. De som klagar på att folk klagar, de klagar de med. Och de som klagade i första ledet kände sig ju kränkta på riktigt. Det måste man ju ändå anta.
Och vem har skrivit den här texten? Vilket perspektiv antog artikelförfattaren? Hen tänker att det kan ni nog klura ut helt själva.