Så har republiken Amerikas förenade stater visat upp sina fiktiva kungligheter för sina undersåtar. Drottning Streep och Kung Nicholson följt av hela hovet har solat sig i sin egen glans. Världen sitter hänförd likt rojalister på Kronprinsessans bröllop. Enligt sig själv har Oscarsgalan en MILJARD tittare!? Huruvida det är sant står skrivet i stjärnorna. Tittarsiffrorna har aldrig mätts världen över.
Hur som helst var det sjukt många som såg galornas gala. Med en global publik kan man ju tycka att nivån skulle kunna ligga lite högre. Men icke. Istället väljer man att öppna spektaklet på en nivå knappt värdig revy-SM. Med tutt-skämt!? Nej, det var inte kul. Trots att man hissade ned en bildskärm med William Shatner i sin gamla Captain Kirk-dräkt, siandes om de misstag Seth MacFarlane (galans värd) kommer att göra under kvällen. Det visas en film där det sjungs om hur många gånger vi sett diverse kvinnliga aktrisers bröst. Eliten av begåvade kvinnliga skådespelare degraderas till tuttar på film!
Visserligen har Oscarsgalan tampats med sjunkande tittarsiffror de senaste åren. Men allvarligt talat. Hur lågt får man sjunka? Även som publik känner man sig nedvärderad och dumförklarad. Vidare gödslar värden på med lite bögskräck - genom att upplysa att han inte tillhör Gay men’s chorus of Los Angeles, som backade honom under tutt-numret. Sedan ser han livrädd ut när Kirk upplyser att han kommer att gå med 2015. Huvva! Man kan väl inte vara homo heller! Allt detta hände alltså INTE. Men visades ändå. Ett unket litet trick att få till lite hö-hö, blink-blink och smörja de medelålders vita män som styr i drömfabriken.
I min mening går Oscarsgalan mer och mer åt samma håll som Hollywood självt. Mot återvinning. Man tittar mer bakåt än framåt. Årets gala andas historia och längtan till guldåldern med dans och sångnummer. Det riktigt syns hur mycket de saknar "den gamla goda tiden". Den tiden då stjärnor både kunde agera, sjunga och dansa. Den tiden då Hollywood hade klass. Tyvärr andas även värderingarna efterkrigstid. Kvinnor bedöms som vanligt utifrån sitt utseende och män efter prestation. Sändningen från röda mattan får mer uppmärksamhet än själva galan.
Men visst fanns det lite ljusglimtar. Som till exempel sketchen med von Trapp. Den var ju nästan lika kul som Hipp hipps version av Sound of music med Itzhak. Sen var det ju… nu ska vi se… Hm… Nä. Det var nog bara det som var riktigt bra.
Men om nu själva galan är en gammal T-Ford som producenterna febrilt försöker veva igång, kan man säga desto mer om filmerna. Sällan har väl startfältet varit starkare. Synd bara att den gamla T-Forden hostar unkna puffar av bakåtsträveri över den konstform utan vars blotta existens den inte ens skulle existera.