En snabb blick ut över det tätbefolkade cafélandskapet och det står klart för mig. Det måste vara han. Längst in vid ett bord för två sitter en rakryggad ung man. Lång, smal och både välklippt och välklädd. När jag kommer närmare framträder de höga kindbenen, den felfria hyn och de fylliga läpparna. En klassisk skönhet.
Hur är läget?
– Bara bra, svarar Fredrik Osterman.
Denna 18-åring går naturvetenskapliga programmet på gymnasiet och just i dag har skoltimmarna ägnats åt det projektarbete alla gör i trean. Fredrik skriver en rapport om det gyllene snittet och Fibonaccis talföljd.
För ett par veckor sedan la han sin energi på något helt annat, långt ifrån skolbänken på kvarteret Kungsfågeln i Luleå gymnasieby.
– Jag var på modeveckan i Milano. Jag var på castings, typ jobbintervjuer, och det resulterade i att jag gjorde två shower de sista dagarna jag var där. Det var mycket stress men det gick jättebra tycker jag.
Det var i somras hela äventyret började, det var då han blev upptäckt.
– Det var inte den glamorösa vägen, att jag blev utvald, säger Fredrik.
Han hade gjort ett modelljobb åt en kompis och skickade in bilderna till modellagenturen Mikas i Stockholm. Redan morgonen efter hörde de av sig och sa att de ville träffa honom.
– Det kändes som en spännande utmaning, något annat än ett vanligt kontorsjobb, något som gör att man får resa runt i världen och träffa alla möjliga slagsmänniskor.
Så i augusti åkte han ner till huvudstaden och träffade en representant från Mikas, fyllde i ett formulär med sina mått och tog några bilder, så kallade polaroids. Han fick direkt veta att de ville representera honom och i december blev det allvar av orden. Han fick erbjudande om att åka till Milano, av många kallad modets huvudstad, i tio dagar.
– Då visste jag inte ens vad en casting var. Nu i Milano hade jag mitt första riktiga jobb och jag hoppas att karriären ska ta fart.
Hur var det?
– Känslan kan beskrivas som skräckblandad förtjusning. Jag har inte varit ute och rest så mycket och så kastades jag ut i stora vida världen, jag menar, i Italien kan de inte ens prata engelska. I början tänkte jag ”Vad har jag gett mig in på?”, det var mycket nytt och jag förstod inte allt från början. Det finns ingen som sätter sig ner och förklarar så jag fick lära mig den hårda vägen hur det går till i modevärlden, vad man ska göra och inte göra.
Vad gör man då?
– Man går fram till representanter från olika modehus och skakar hand. De börjar med att säga ”take a walk” och så får man gå ett par meter. Sedan säger de tack och har man tur tar de en bild på en. Själva castingen tar inte lång tid men det kan vara rätt mycket kö.
Vad menar du med att du fick lära dig den hårda vägen?
– Det var första gången för mig så när jag kom dit visste jag inte hur man går på catwalken rätt. ”Nej, nej, nej! Inte så, inte så!” ropade de. Efter ett par gånger började jag få kläm på det. Man ska ha en avslappnad gång, ungefär som när man går på stan.
Och Fredrik fick alltså jobb på catwalken, för Z Zegna och RoccoBarocco. Något bättre tecken på uppskattning än just att man får jobb verkar inte finnas i denna bransch, enligt Fredrik.
– Det kan sitta flera hundra personer i publiken, från flera modehus, så det är ett bra sätt att promota sig själv.
Hur kändes det när du skulle gå på?
– Jag tänkte att jag inte får gå på något konstigt sätt nu... Samtidigt som jag var spänd försökte jag slappna av för det är då det ser snyggt ut. Men sedan när jag kom ut så släppte nervositeten och jag gick där och njöt.
Han berättar att livet hemma just då kändes väldigt avlägset.
– Jag sprang runt i en storstad, träffade en massa duktigt och inspirerande folk och fick jobba. När jag kom hem kändes det surrealistiskt. ”Har det där hänt?”. Nu är allt som vanligt igen, jag är tillbaka i skollunken.
Jag har hört att Fredrik både musikalisk och duktig i skolan och han kan inte annat än instämma.
– Jo, jag gör mitt bästa... även om vissa ämnen kanske fått ta stryk till förmån för fritidsintressen, jag spelar mycket musik. Men så länge jag går i skolan så går skolan först. Jag tackade nej till modeveckan i Stockholm och min agent respekterar det.
Om du skulle fortsätta jobba som modell får du kanske inte använda huvudet så mycket, hur känns det?
– Något man måste veta när man ger sig in i branschen är att den är ytlig, det är inget snack om saken. Du behöver inte vara astrofysiker för att bli modell. Jag har alltid varit skolintresserad så det är klart att det känns tråkigt att inte få använda hjärnan på det sättet, men samtidigt är jag ganska skoltrött nu och det är ju inget som säger att man inte kan plugga vidare även om man är modell.
Om några månader tar Fredrik studenten. Han ser fram emot det, men känslorna är blandade. Han har ingen anledning att bo kvar gratis hemma längre, det är dags att ta tag i livet men samtidigt innebär det en frihet att slippa gamla förpliktelser.
– Jag kan inte sätta fingret på om det är skrämmande eller spännande.
Den här sommaren hoppas han kunna spendera med sitt band, men om han får fler chanser till modelljobb tar han dem.
– Önskedrömmen är att mitt band ska slå igenom eller att jag blir supermodell över hela världen. Jag ska göra allt för att gå så långt som möjligt, men det är ju inte en bransch man kan vara i för evigt. Man måste ha en utbildning att falla tillbaka på. Jag har funderat länge på vad jag vill bli, jurist eller kemist... jag har ingen aning. Men sånt brukar lösa sig.
Brukar folk säga att du är snygg?
– Det händer. Det var kanske det som gjorde att jag sökte in som modell, men det är inte så att folk säger ”åh guuuuud, vad snygg du ääär!”.