Att gå från gitarriff och headbang till synthtrummor och stekvev, kan tyckas aningen snurrigt. Nu är ju såklart både musiken och människan i ständig förändring och något som faktiskt förenar de två musikstilarna, är avsmaken för dem.
För två år sedan undersökte nämligen Göteborgs universitet svenskarnas kulturvanor. En del handlade om musik och vad man helst inte vill lyssna på. Både hårdrock och house sticker ut - som något vi svenskar inte alls gärna slår igång.
Lars Söderberg skrattar. Han konstaterar att EP:n Burgers n fries innehåller en jäkla massa - eller ja, i alla fall tre låtar - heavy metal disco dance music.
- Jag kanske borde hata house. Men nja. När jag var yngre och tränade på gym så avskydde jag det där untz-untz. Men det är ju något annat. Jag tycker housen har samma energi som hårdare musik. Sedan är det klart att det finns något inom varje genre som man inte gillar. Inom hårdrocken gillar jag inte power metal och även om jag kan tycka om fetare körer så gillar jag inte gregorianska munkar.
Att det blev just house när Lars ville satsa på något eget är egentligen en ganska okonstlad historia. Efter flitigt gnetande i olika band, fick han som 17-åring skivkontrakt med dödsmetalbandet Diabolical. Efter några år i hårdrockssvängen, testade han lite indiepop och öppnade för band som Loney dear och Tiger Lou. Men till slut blev han less på att bara spela andras låtar. I samma veva gick Lars en utbildning, Musikmakarna i Örnsköldsvik, där man helt enkelt skriver musik på uppdrag av olika skivbolag.
- Det var när jag höll på att skriva musik till andra som jag upptäckte det roliga i att göra house, säger Lars och fortsätter:
- Musiken är ju förpackad så idag. Jag menar, går du in i en provhytt på H&M spelas det Avicii. Och till slut hade jag så mycket eget material att jag kände att jag kunde göra något av det.
Under namnet Mr Bubblehead släppte han via Playground Music Scandinavia/Uniform Beat förra veckan sin första EP. Kontraktet sträcker sig över tio låtar och tanken är att en fullängdare ska komma någon gång under nästa år. Tidigare har Lars även gjort officiella remixer åt artister som Dr Alban, Snakka San & Sver samt Dragonette. Men något turnerande DJ planerar han inte att bli.
- Jag skulle nog inte kunna DJ:a ens för att rädda mitt eget liv. Men på något sätt skulle jag såklart vilja komma ut och spela.
Lars lutar sig tillbaka i stolen på det nyöppnade fiket. Lite sent påkommet tar han också av sig mössan, som en demonstration att någon konstig huvudform inte ligger bakom hans artistnamn. Han konstaterar vidare att han inte är särskilt ung längre och att han inom kort kommer få annat att göra om nätterna, än att producera dansvänliga beats.
- Fast å andra sidan, det är det som är rätt bra med den här musiken. Man kan gömma sig bakom den, man behöver inte vara 20 och snygg. Det funkar att vara 31, trött och blivande pappa också.
- Sedan behöver du ingen dyr studio. Du kan göra det hemma, allt man behöver är en dator och ett musikprogram. Och du kan göra allt själv.
Det låter ganska... enkelt?
- Många tror kanske att man går till en maskin och trycker på en knapp. Men när jag höll på med metal så gjorde jag ofta två saker. Nu gör jag betydligt fler. Jag kan hålla på med 70 olika spår. Men inte när man är ute och spelar. Då trycker man bara på play, flinar Lars.
Ja, det där med att trycka på play. I somras skapade kanadensiska housestjärnan Deadmau5 stora rubriker när han anklagade andra houseartister för att "bara trycka på play" under sina extremt välbetalda gig. Varav han också tillade: And not to say I’m not a button-pusher. I’m just pushing a lot more buttons. Senare har han förklarat det hela med: We all hit play.
- Det där var ju en kul debatt. Men vem bryr sig egentligen? Om det är bra stämning och snubben som har gjort låtarna bara står där framme och spelar dem rakt av - det spelar väl mindre roll, säger Lars.
Just Deadmau5 och den franska duon Justice, tillhör Lars favoriter. Att utse drömlåten att göra en remix av, är däremot svårare.
- Allt är ju liksom gjort. Jag menar, housen kommer ju från discon. Och från början var det väl mest svarta, homosexuella män som lyssnade på den här typen av musik. I kontrast till idag, då det är någon slags Stureplanssnubbe i backslick som vaskar champagne, säger Lars och fortsätter:
- Men det skulle nog vara någon slags Motownsång. Jag gillar saker som krockar.