Förra våren stod Harjugården redo för konferensgäster och andra besökare. Innan ruljansen drog igång ville Karin och Göran åka och hälsa på sonen Rasmus i Karlstad.
- Jag skulle bara lämna en nyckel i gästhuset när jag möttes av en syn jag bara ville backa undan ifrån. Det var en vägg av rinnande vatten från övervåningens badrum!
Göran såg till att vattnet blev avstängt och tog kontakt med försäkringsbolaget. Nu skulle konferensverksamheten ligga minst ett år fram i tiden.
- Ja, det var bara att boka av alla gäster och hugga tag i renoveringen.
När Duo hälsar på är det endast detaljerna som fattas. Några lister ska på plats här, en fläktkåpa ska upp där, liksom gardiner och andra småpryttlar. Renoveringsarbetet har pågått parallellt med parets andra jobb och åtaganden.
Karin jobbar ett par dagar i veckan som språklärare och Göran åtar sig jobbcoachuppdrag.
För två år sedan bodde paret i Härnösand, dit de hade flyttat efter att de bott i såväl Umeå som Skellefteå. Karin hade jobbat hela sitt yrkesverksamma liv som lärare och Göran varit verksam som bland annat informationschef, marknadschef, radiojournalist och lärare.
Karin är den som har rötterna i Korpikylä, där hon växte upp med mor, far och tre syskon på Harjubacken. Redan som gymnasieelev flyttade hon delvis hemifrån till Haparanda där hon bodde tillsammans med en syster under skoltiden. När det var dags för universitetsstudier gick flyttlasset från Tornedalen och Karin började plugga i Umeå, där hon också träffade Göran som kommit till Umeå från Ådalen för att spela basket och plugga.
- Jag såg Karin redan den första kvällen. Universum var nyöppnat och där fanns hon. Jag minns till och med vad Karin hade på sig - en lila byxdress och så hade hon långa indianflätor.
Efter några år av studier, extrajobb och basketspelande (för Görans del) gick flyttlasset vidare. Under alla år i Västerbotten och Västernorrland har paret regelbundet besökt Karins barndomsby och Göran säger att han sällan känt sig så avslappnad någon annanstans som i Korpikylä.
- Jag har alltid varit en person som vill ha flera projekt på gång samtidigt, men när jag kom hit sjönk axlarna flera centimeter. Jag kan inte säga vad det beror på men de här omgivningarna får mig att gå ner i varv.
Karin berättar att även hennes tre syskon lämnade Korpikylä i unga år.
- Vi har alltid varit väldigt tajta, det är bara fem år mellan oss alla, och under alla år har vi haft regelbundna syskonträffar hos varandra. Vi har träffats utan män, fruar eller barn och det var under en sådan träff hemma hos mig i Härnösand som ett av mina syskon ställde frågan: "Skulle du och Göran kunna tänka er att flytta hem till byn?"
Karin berättar att hennes spontana svar blev ja - trots att hon och Göran inte diskuterat frågan överhuvudtaget. Syskonen bestämde att alla till år 2013 skulle flytta hem igen.
- Med åren hade vi kommit fram till att det som är viktigast i livet är relationerna, att vara tillsammans med dem som står en nära. Det var nog därför vi kom fram till det här beslutet.
Karin berättar att det inte dröjde länge förrän de, under ett besök hos Karins föräldrar, fick höra att Harjugården skulle säljas. Göran blev eld och lågor och ganska snabbt var affären klar. I den gamla skolan där Karin själv gått under låg- och mellanstadiet hade såväl ett föräldrakooperativt dagis som Hembygdsföreningen haft verksamhet. För Karin blev flytten hit lite av en dröm som gick i uppfyllelse då hon alltid sagt att hon skulle vilja äga och inreda en gammal kyrka eller skola.
- Det roliga är att det var min farfar som en gång sålde marken till kommunen som ville bygga en skola här och nu har jag köpt tillbaka både mark och skola.
Karin berättar att hennes farmor under de tidiga skolåren stod för skolans matbespisning hemma i sitt kök, i huset som ligger bara ett stenkast från Harjugården.
Karin har många minnen från sin egen skoltid i byn. Hon berättar om skidutflykter och ett luciafirande med komplikationer.
När Karin gick i sexan blev hon vald till lucia. En av lärarinnorna protesterade, Karin var klassens enda mörkhåriga flicka och en lucia skulle väl vara blond, tyckte lärarinnan och beordrade omval.
- Men jag vann igen och fick vara lucia i alla fall. Jag ville vara extra fin en sådan stor dag och skyndade mig på morgonen att skvätta lite av mammas parfym bakom öronen innan jag gick till skolan. Det var bara det att det var pappas rakvatten jag råkat ta och detta märkte, och påtalade, min fröken när jag kom till skolan, skrattar Karin.
Det är just minnena och de vältrampade stigarna som gör att Karin känner sig mer hemma än någonstans på jorden just här i Korpikylä. Hon säger att vännerna undrat hur de kan flytta så långt ut på landet, borde de inte resa ut i världen istället?
- Vi är mätta på att resa, det har vi gjort i så många år. Nu njuter vi av den lilla världen, de små tingen och det är just så vi vill marknadsföra Harjugården också. Hit kommer man inte för att vara med om storslagna äventyr, utan för att fiska i Matkakoski, att ta en cykeltur längs slingriga grusvägar eller kanske åka på moppesafari med någon av Görans gamla 50-talsmopeder.
Hittills har alla utom ett av syskonen flyttat hem till byn igen och Karin säger att även hon lär komma när det är dags att gå i pension. Brorsan Jan bor i hemgården som Karin ser från sitt köksfönster och syrran Lena har sitt hem en bit längre ner i byn.
- Det blev precis som vi tänkte oss - vi umgås ännu mer nu, äter middagar hos varandra, hjälper till där det behövs och njuter av att bo hemma igen.