Nu går slutsignalen. Skellefteåspelarna hoppar, skriker, kastar sig i varandras armar och alla andras.
Bakom dem sjunger en ståplatsläktare. Den är Luleås.
Luleåfansen fick aldrig den finalserie som de förtjänat. Men de sjunger ändå. De ger aldrig någonsin upp. Jag hoppas att klubben i alla fall lärt sig något av deras frenesi och kärlek.
Det finns en berättelse från tidernas begynnelse, eller i alla fall från 1995. Luleå hade 2-0 i matcher under semifinalserien mot Brynäs men tappade till 2-2. I den sista matchen var det jämnt, det blev sudden death, och i det avgörande momentet sköt en Brynäsback pucken förbi Luleås stora stjärna Mika Nieminen.
Nieminen lyfte på benet, som en tupp, och släppte skottet förbi sig för att han varken ville eller vågade riskera smärtan som ett skott på foten kan orsaka.
Pucken gick i mål, Luleå åkte ur SM-slutspelet - och nästa år var Nieminen försvunnen ur laguppställningen.
Historien säger att Lars "Osten" Bergström - han förnekar det inte själv, han gillar sin roll i berättelsen - direkt efter matchen sagt att "med spelare som gör tuppen i slutspel vinner man inga mästerskap".
Året efter tog Luleå Hockey sitt guld. Utan en av de största offensiva stjärnorna på den tiden, men med grovarbetare och rollspelare som Mikael Lindholm och Tomas Holmström.
Kanske är det så vi ska definiera den här finalserien. Ett test, ett sätt att se vad som fungerar och vad som inte gör det. Vilka spelare som inte gör tuppen, vilka som inte gömmer sig när allt ska avgöras.
För någon vidare kraftmätning kan vi inte säga att den var.
Skellefteå är Sveriges bästa lag. Överlägset. Luleå är, i bästa fall, först i förlorarkön.
Det är naturligtvis en fantastisk bedrift att över huvud taget ta sig till en SM-final. Fram till dess att den första pucken släpptes nere i Skellefteå hade Luleå Hockey gjort en insats värdig fem NSD-rosor.
Men efter det har vi märkt vilken förtvivlat svår uppgift det är att spela en final.
Vi har också märkt att alla spelare inte klarar av den uppgiften.
Mika Pyörälä har varit osynlig, Toni Koivisto meningslös. Linus Klasen tyckte att det var trevligt att spela hockey så länge ingen gick på honom för hårt och Pavel Skrbek var som bäst när matcherna gällde minst. I just den här matchserien finns det många som är utbytbara - men vi ska också komma ihåg att de spelarna tog Luleå Hockey till den största framgången sedan 1997.
Några timmar innan den sista matchen ringde det i min telefon. Det var Luleå Hockeys klubbdirektör Thor Stöckel som hade läst min krönika i gårdagens tidning.
- Fan, Pelle, vilken bra krönika. Hade jag varit spelare hade jag blivit galet uppjagad, jag hade plockat fram allt jag haft kvar i kroppen. Jag hoppas att alla läst den.
Jag tror att Stöckel hade behövt ha lite högläsning i omklädningsrummet inför matchen.
Mitt i all besvikelse över sättet som finalen avgjordes på måste vi också komma ihåg resten av säsongen.
Vi måste komma ihåg att det faktiskt finns en stomme av spelare att bygga vidare på.
Anton Hedman. Bröderna Abbott och deras borttappade trillingbror Linus Persson. Janne Sandström, Robin Jonsson, Niklas Olausson - det finns massor med hjältar i det här laget, men till nästa säsong behöver de hjälp.
Det framstående intrycket av den här finalserien är att Luleå hade en kedja, en enda kedja, som kunde hota Skellefteå. En kedja, en enda kedja, blev bättre när guldet skulle delas ut.
Det räcker naturligtvis inte.
Lars "Osten" Bergström har ett hårt jobb framför sig. Många av dem som jag inte vill ha kvar kommer att försvinna, några som jag gärna sett stanna lär också dra. Till KHL, till miljonerna, till flickvänner söderut eller till det förlovade landet i väst.
Det är över nu. Det är så den här historien slutar, det är sen gammalt.
När fansens sång slutar vet jag inte. De håller på ännu, nu hoppar de, de viftar med halsdukar och skriker att de älskar Luleå, älskar Luleå.
Jag förstår dem.
Det finns gott om saker att älska. Den här finalserien var inte en av dem.
Men kanske nästa?