Han minns den där februaridagen så väl, han var lite sen och höghusen hade spärrats av. Många hade kommit för att se sprängningen.
Det fanns en spänning och nyfikenhet i luften.
Året var 1996 och Jan-Olov Bäcklund var relativt nytillträdd som verkställande direktör för Bodenbo som då hade tagit beslutet att riva fyra höghus på Sveafältet. Nu skulle de två första på adresserna Sveavägen 11 och 13 jämnas med marken med hjälp av 1 400 kilo dynamit och en detonation som förväntades skaka om hela Boden. I sprängningarna skulle 98 lägenheter, byggda på 60-talet och i helt okej bruksskick, försvinna i ett dammoln och på så sätt bidra till att bromsa upp den ekonomiska blödningen av bolaget.
– Husen var tömda. Det var bara betongstommen kvar. De hade täckt upp med sprängmattor runt husfoten så att det inte skulle flyga sten, säger Jan-Olov Bäcklund.
I teorin var det meningen att sprängningen skulle ske uppåt i husen och smula sönder det inifrån. Sedan skulle de rasa ned av sin egen tyngd.
Han minns sprängningsögonblicket.
– Det var surrealistiskt. Det var varningssignaler och så kände man smällen, man hörde inte så mycket. Det skakade till i kroppen och så var det som att husen lättade lite, säger Bäcklund.
Hans år som vd i Bodenbo i mitten av 1990-talet, fram till 2001, präglades av just husrivningar. Faktum var att det var verkligheten för flera andra kommuner också. Bakom det finner man arbetslöshet och utflyttning som några förklaringar. Orter som Boden, Kiruna och Jokkmokk tappade i befolkning. Tomma lägenheter gjorde att kommunala bostadsbolag, och i viss mån privata fastighetsägare, hade det tufft. I Boden revs även flera hus på Prästholmen och Sävast.
– Vi stod med 600–700 tomma lägenheter. Det var ett jättedilemma. Multiplicera det med en hyra på ungefär 50 000 kronor per lägenhet och år, då kommer man fram till 35 miljoner per år som stod tomt. Det är klart man inte kunde ha det så, säger Jan-Olov Bäcklund.
Lösningen för att rädda kommunerna från att gå under ekonomiskt var den statliga bostadsakuten. Kiruna kommun fick exempelvis 52 miljoner kronor för att riva hus i mitten av 90-talet. Hus revs på Lombolo, i Svappavaara och Vittangi.
– Det var en fruktansvärd tid. Vi blev uppätna av kostnaderna av de tomma lägenheterna och vi hade ingen möjlighet att göra någonting. Vi hade 800 tomma lägenheter som mest. Det var inte roligt, säger Lars Törnman som var kommunalråd i Kiruna på den tiden.
I Svappavaara såldes huslängan Ormen långe till en entreprenör för att det var för dyrt att hålla den varm.
– Men den är delvis återställd, och en del av den är riven. Numera heter den Ormen korte, säger Lars Törnman.
Dagens bostadsbrist är ett angenämt problem jämfört med den tiden och att det byggs nytt är en positiv signal, menar Törnman.
– Det händer saker och man jobbar för framtiden. På den tiden var det frågan om vi alla skulle hamna i helvetet. Det är en stor skillnad.
I en artikel i NSD februari 1996 sade Jonny Eriksson, ombudsman på Hyresgästföreningen, att situationen snabbt skulle kunna förändras om folk skulle börja få tag i jobb.
– Att riva hus känns definitivt inte bra. Bostaden är ju på något sätt grunden i samhället, sade han då.
20 år senare sitter Henry Magnusson, regionchef för Hyresgästföreningen Norrland och ursprungligen från Boden, med facit i hand.
– Man hade kunnat ha kvar en lite större andel av tomma lägenheter. Men det är naturligtvis lätt att säga i dag, säger han.
Enligt Boverkets kalkyl behöver det byggas 440 000 nya bostäder i Sverige innan 2020. Magnusson kallar det för ”en utomordentligt allvarlig situation”.
LÄS MER: Byggandet ökar kraftigt
– Vi har en bostadsbrist som man borde sett komma och mitt intryck är att kommunerna inte vågat agera. De är brända för att de fick riva hus på 90-talet. De man behöver producera för, ungdomar och de som kommer till Sverige, de kommer inte ha råd att bo i de nya bostäderna när man får räkna med att betala 10 000 kronor för en trerummare.
– Ungdomar kommer inte in i vuxenlivet utan får bo hemma hos mamma och pappa till dess de är 30 år. Boendefrågor har ett brett perspektiv, det har betydelse för hela livet. Det är våra hem vi pratar om, säger han.
Sveavägen var faktiskt Henry Magnussons hem en tid. Han bodde i ett av de hus som sedan revs. Han och frun Rose-Marie flyttade in på andra våningen, i en nytapetserad lägenhet med kakel i badrummet och en stor balkong.
– Vi bodde där i två–tre år. Jag minns att jag var där och tittade när de skulle spränga de där husen. Kåken landade på den våning där vi hade bott, säger han.
Sommaren 2016 växte två nybyggda radhuslängor fram i centrala Jokkmokk. För första gången på många år såg Jokkmokkshus behovet av fler bostäder. De utgick från ritningar från befintliga populära radhus med egen infart och valde att bygga på samma tomter där det revs för drygt tio år sedan.
LÄS MER: Nya lägenheter – så blir hyran
Jokkmokk fick 42 miljoner för att ”sanera bort” 270 lägenheter på den tiden. 100 lägenheter försvann ur kommunal ägo i Porjus efter stora neddragningar på Vattenfall. Det revs även i Vuollerim och bland annat på Nyborg i Jokkmokk.
– Kommunen hade avtalet med staten och bolaget såg till att det blev gjort, säger Claes Markusson, verkställande direktör för Jokkmokkshus, och på den tiden kommunchef i Jokkmokk.
Han konstaterar att världsbilden förändrats sedan dess.
– Man kunde kanske kallställt mer, men det tordes man inte. Vi fick ju pengar för att ta bort dem. Vi gjorde ju om två stora hus till kulturboenden. Nu tog vi tillbaka dem och fick 20 lägenheter i retur.
Husen på Sveafältet lät sig inte besegras i första taget. Det fick Jan-Olov Bäcklund och de andra åskådarna, inklusive de som utförde sprängningen, erfara den där februaridagen 1996.
– De liksom satte sig. Jag tänkte, blev det inte mer än så här? Det var ett antiklimax, säger Bäcklund.
Sprängningen hade misslyckats. Husen stannade i ett snett läge. Det tog ytterligare några veckor innan man lyckades knacka ner det ena höghuset och det andra självrasade efter det. När det blev dags för rivningen av de två andra höghusen längre bort på gatan användes inte sprängteknik, det plockades ned bit för bit.
I dag är Jan-Olov Bäcklund styrelseordförande för Bodenbo. Han säger att det inte bara är att bygga nytt.
– Det är ganska dyrt, utan att ta till några överord. Folk har inte råd att betala vad som helst.
LÄS MER: Stöd för bygge av hyresrätter välkomnas
Han står på platsen där höghusen en gång stod och som i folkmun ett tag kallades för ”Sneafälten”. T-shirtar med de sneda husen trycktes upp. Tv-program gjordes.
LÄS MER: Inget nybygge – ombyggnation av två hus på Prästholmen
Husrivningen i Boden blev rikskänd. Men i dag har Bäcklund annat att tänka på.
– Vi har en kösituation nu, det har vi ju. Vi planerar för nybygge av mellan 70–100 lägenheter, men vi har inte fattat något beslut ännu. Det är sagt att det kommer bostadsstimulanser från regeringsbudgeten, så vi avvaktar och ser vad det är som kommer.
Fotnot: I torsdags meddelade regeringen att de satsar 11,3 miljarder kronor mellan 2016–2019 för byggandet av hyresrätter och studentbostäder, med kravet att hyrorna inte får bli för höga. I fredags beslutade Bodebo att inte satsa på nybyggnationer, i stället bygger de om befintliga hus. Ett av skälen var att hyrorna skulle bli för höga för att få ut stödet.