Ulf Boström, 65 År, Luleå
Vår hund Dumle dog i höstas, 14 år gammal. Vi hade bett konstnären Magnus Björkbom på Kulturakuten måla honom några år tidigare. Det blev en fin målning. Men vi visste inte riktigt hur vi skulle förhålla oss, är det töntigt eller… Men nu är det jätteroligt att ha den.
Vi hämtade honom i Unbyn. De hade åkt till Frankrike och köpt hem två barbet och startade den första barbetkenneln i Sverige. Dumle var den äldsta barbeten i Sverige, eftersom hans syskon var döda sedan länge.
Han växte upp i Karlsvik där vi bodde.
Vi har turats om att gå ut med Dumle men han har ju varit mest med mig, eftersom han varit med mig på jobbet på Kulturakuten på dagarna. Jag har cyklat mycket, två mil nästan varje dag, så han fick mycket motion. Vi var ofta i naturen, jag åkte skidor, han drog väl så där. Men man kan säga att han var min personal trainer. De här stunderna i skogen och på isen i alla väder då det var han och jag. Det kan jag sakna väldigt mycket.
När han blev uppåt tolv år blev han lite tröttare, då köpte jag en vagn till cykeln som han fick åka i efter halva sträckan. Det lärde han sig fort och gillade.
För ett år sedan, när jag cyklade till jobbet, då hade vi flyttat till stan, vi hann väl bara halvvägs så stannade han, stod stilla och hade svårt att andas och det kom fradga. Vi var till veterinären, men de kunde inte hitta något fel, han var ju gammal. Så kom anfallen allt oftare. Sista dagen, den 27 augusti, lämnade jag honom i bilen medan jag gick upp till Kulturakuten och när jag kom tillbaka hade han fått ett anfall, så jag satte mig med honom och strök honom på ryggen. Jag sa till honom ”du får släppa taget Dumle du har haft ett jättebra liv”. Då dog han. Så vi slapp avliva honom. Det var skönt.