Vi blickar tillbaka i tiden två och ett halvt år. Det var hösten 2010. Då upptäckte Elisabeth Heilmann Blind en liten knöl i ena bröstet och hon sökte läkarvård omgående. Knölen visade sig vara en cellförändring och hela bröstet opererades bort vid Sunderby sjukhus. Ett stort ingrepp, men Elisabeth kom snabbt tillbaka till normala rutiner igen och levde på som innan operationen.
Det riktiga helvetesåret kom 2012. Under våren skulle Elisabeth genomföra en soloföreställning vid Samiska Teatern i Kiruna. Hon tog uppdraget på stort konstnärligt allvar och kände stor skaparlust. Hon repeterade målmedvetet och med glädje inför premiären. Levde med pjäsen under huden dygnet runt. Tre veckor innan publiken skulle bänka sig för att se henne på scen fick Elisabeth Heilmann Blind beskedet om att hennes anställning vid teatern skulle upphöra på grund av arbetsbrist. För henne blev det en dubbel livskris- dels att tappa ekonomisk grundtrygghet som ett fast jobb innebär - och dels att förlora delar av identiteten som skådespelare - ett yrke hon haft sedan åttiotalet.
Det blev ingen soloföreställning för Elisabeth.
- Att inte få spela min föreställning var som att förlora ett foster, att genomföra en abort. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Fruktansvärt.
"Kan inte vara sant"
Strax efter kom nästa sorgebesked. Hennes mor i Danmark var svårt sjuk och döende. Elisabeth reste dit och den tionde maj begravde Elisabeth sin mamma. Dagen efteråt kände hon en knöl på sitt enda bröst, det vänstra.
- Jag tänkte att det inte kan vara sant, jag orkar inte mera.
Elisabeth valde att försöka ignorera knölen och inte låtsas om upptäckten inför sig själv. Hon var mentalt slutkörd, uppriven och levde i förnekelse. Sommaren spenderade hon med familjen och uppe i fjälls, försökte tanka energi. I oktober insåg hon dock att hon var tvungen att återigen söka läkarhjälp för sitt eget bästa. Det visade sig att knölen var en tumör och en ny operation väntande. Till Elisabeth stora glädje fick hon behålla bröstet den här gången. Det andra glada budet var att tumören, som var en mild form av cancer, inte hade spridit sig. Där och då började ljuset i livet återvända. Hon började gå i terapi och inledde strålningsbehandling vid Umeå Universitetssjukhus i förebyggande syfte. Den 21 februari avslutades behandlingen och hon skålade i champagne tillsammans med en väninna.
- Nu ska jag gå på efterkontroller under fem års tid. Men cancern är borta.
Vi träffas på Kebnekaise fjällstation i väglöst land. Elisabeth är på yogaresa och har skidat i fjällvärlden. Hon känner sig stark både i kroppen och i psykiskt. Hon säger att 2013 är hennes år. Så måste det bara vara. Hon har varit på hälsohem och yogaresan till fjällen är ännu ett steg att vårda sig själv och välkomna glädjen tillbaka till vardagen.
- Jag älskar livet. Jag har så mycket livsenergi kvar i mig, jag har en livsgnista, den har inte släckts. Jag njuter verkligen av att leva nu, det är lite som att bli född på nytt.
Plötsligt kommer rädslan
Men smärtan och rädslan är naturligtvis inte helt borta och kommer fram då och då. Elisabeth har ännu inte förlikat sig med att bara ha ett bröst. För henne symboliserar bröst kvinnlighet och sexualitet och förlusten av bröstet har påverkat henne mer än hon först ville erkänna. Till hösten kommer hon att få ett nytt bröst, med hudväv från hennes rygg. Elisabeth har också förändrats som människa under processen, blivit mer ödmjuk och mer närvarande i nuet. Hon försöker att inte ta ut oro och sorg i förväg.
- Mina nära och kära kan inte heller längre ta mig för given. Våra relationer har förändrats förstås och jag tycker det är positivt. Jag gör inte saker mera för att bara tillfredställa andra. Just nu måste jag gå in i mig själv och göra det som gör att jag mår bra.
Hon berättar att hon sedan våren 2012 valt att ändra synsätt.
- Man kan tycka synd om sig själv en natt eller två, sedan måste man rycka upp sig.
"Omskakad av allt"
Elisabeth Heilmann Blind beskriver förhållningssättet som att "ta sig själv i kragen" när livet är tungt.
- Jag är inte bitter, men jag har varit omskakad av allt, säger hon.
Och idag har livet fått fler nyanser, djupare dimensioner. Att äta en måltid, dricka ett glas vin eller höra ett musikstycke är värdefullt på ett helt nytt sätt för henne.
- Att det skulle krävas det här för att upptäcka det, att vara mer i nuet. Tänk vilken gåva livet är, om vi alla bara kunde se de små sakerna som betyder så mycket.