I går fyllde Tomas Holmström 40 år. En bemärkelsedag som inte brukar passera helt obemärkt förbi för de flesta människor. Stora kalas, vänner och bekanta, smörgåstårta och grogg.
Men för Tomas Holmström hamnade just den här födelsedagen lite i skymundan.
I förrgår satte han sig vid ett podium i Joe Louis arenas pressrum och sa det som alla förväntat sig - på ett sätt som ingen förväntat sig.
Efter 1 026 NHL-matcher, fyra Stanley cup-titlar, ett OS-guld och ett SM-guld slutar Holmström. Han tackade alla som hjälpt honom under hans karriär - från den bläckfisksvingande ismaskinisten Al Sobotka, via Detroits materialare som "aldrig lyckades få till glidet på mina skridskor ordentligt" till lagkamraten Luc Robitaille som försökte få honom att spela med hookad klubba, istället för den vanliga, den med rakt blad.
"Det slutade med att jag höll på att bli trejdad", berättade en road Holmström inför det gapskrattande journalistuppbådet.
- Hur summerar man 36 år? Jag kan ju inte babbla iväg i flera timmar, men samtidigt ville jag tacka alla som betytt något för mig. Det gick bra, det var kul - även om det var lite smånervöst i början, berättar Tomas Holmström dagen efter.
"Nu får det vara nog"
Det blev en lång kväll, så i går vaknade en nyligen pensionerad, nybliven 40-åring lite senare än vanligt. Med ålderns rätt.
- Det var lite festligheter i går, det var fullt upp med intervjuer och pucksläpp och träffa alla. I dag är ungarna i skolan, sen ska vi käka och ha lite tårta. Kanske jag får någon present i kväll?
Redan för ett år sedan, när NSD träffade Holmström inför hans tusende NHL-match, hade han börjat umgås med tankar på att sluta spela hockey. Kroppen mådde direkt dåligt, hans utslitna knän strejkade och för att ens kunna röra sig var han tvungen att spendera en timme varje morgon i ett varmt badkar.
- Jag kunde knappt ta mig nerför trappen. Det går bra någon gång då och då, men när det börjar bli varje dag under en längre tid blir det gode jobbigt. Nu vill jag inte ta mer inflammationsdämpande och smärtstillande, nu får det vara nog. Beslutet känns riktigt bra i dag - men i går var det lite tungt.
Hur då?
- När jag var inne i omklädningsrummet och snackade med grabbarna, när jag stod i spelarkorridoren som leder ut till isen. Där har jag ju stått några gånger, så nog kändes det i hjärtat...
En lång väg
Tomas Holmströms väg från Piteå, via Boden och Luleå Hockey, till Detroit har förvånat många. I sin nuvarande hemstad är han känd som "the only swede that couldn´t skate", den ende svensken som inte kan åka skridskor. Trots det har han byggt en oerhört framgångsrik karriär i ett av världens bästa lag i världens bästa liga.
Hemligheten?
- Jag tror på att ha roligt. Men jag vet inte om det passar alla att vara som jag, säger Holmström och skrattar innan han fortsätter:
- Alla kan inte vara som Zetterberg, jag tror att man måste hitta något som man är bra på och vidareutveckla det. Sen får man bygga tegelsten efter tegelsten runt det och bli bättre på det man är dålig på, men det viktiga är att vara riktigt bra på någonting.
Det gäller att fylla en nisch?
- Ja, är du bra på något som ingen annan kan så har du en karriär.
Du fick ditt legendariska ryggskydd tidigt. När bestämde du dig för att fylla just din nisch?
- Det var i Boden som vi skapade det där. Jag har alltid spelat med dem som var två-tre år äldre och alltid åkt på stryk. Men det var bara att studsa upp, det har aldrig berört mig senare heller. Just i Boden formades jag till att stå framför mål, det är Wikegård och Ulf Taavola som ligger lite bakom det där.
Varför blev det så?
- Wikegård var ju scout för Washington Capitals då, han visste vad som behövdes och öppnade ögonen litegrann på mig. Det var långt ifrån säkert att jag skulle draftas av Detroit, det hade lika gärna kunnat bli Washington men de hann före.
Knappt...
- Ja, jag gick i tionde rundan som 257:a, så eftertraktad var jag (skratt).
Vill göra något annat
Holmströms slitna kropp har hunnit bli lite mindre sliten under tiden som NHL-konflikten härjat den nordamerikanska hockeyn. Och det fanns en liten tanke hos Holmström, när konflikten löstes, om att en halv säsong plus slutspel kanske ändå skulle gå att genomföra.
- Tanken har väl flugit i mig, det blir ju bara 48 matcher. Men jag kan som inte gå in halvhjärtat, jag måste köra hundra procent och det kunde jag inte. Jag har bestämt mig och nu vill jag gå vidare, jag vill göra något annat.
Det är ju inte särskilt märkligt att lägga av när man är 40.
- Nej... Men nu då, vad ska jag göra nu? Jag vet ju inte. Närmsta tiden här borta kan det kanske bli lite väl lugnt, i alla fall på dagarna innan ungarna kommer hem från skolan.
Har du ingen koll på framtiden?
- Vi ska vara kvar här ett eller två år, sen ska vi ge det en chans och flytta hem. Jag har lite fastigheter hemma i Piteå, jag är delägare i en sportbutik och äger lite skog, så jag har lagt upp det lite för mig tills när jag ska flytta hem.
Några tankar på att bli tränare, scout eller agent när ni väl flyttar hem?
- Nja, vi ligger inte riktigt så långt i planeringen. Jag har ju just pensionerat mig, jag tänker inte göra någonting annat än att vara med familjen ett bra tag framöver. Jag har missat så mycket.
Till exempel vad?
- Ta Max, till exempel. Vissa gånger var vi på bortaturné i tio dagar, sen kom jag hem och hade träning samtidigt som han var hemma. Ibland såg jag honom inte på en månad. Det är ju inget kul, jag har missat en hel del och det vill jag ta igen nu.