Under söndagen kom beskedet att Stefan Löfven (S) får ytterligare ett par dagar på sig att försöka få ihop en regering.
Tidigast onsdag klockan 9.00 kommer talmannen Andreas Norlén att lägga fram förslag till statsminister för riksdagen.
Om tiden räcker för att få ihop ett fungerande regeringsunderlag till dess är svårt att bedöma.
Både Centerpartiet och Liberalerna har presenterat omfattande kravlistor, vilket så klart ligger i deras intresse. Det är begripligt att de liberala partierna måste få genomslag för vissa hjärtefrågor för att släppa fram Stefan Löfven till statsministerposten.
Men å andra sidan finns en gräns för hur mycket socialdemokratin kan kompromissa och ge upp av sin egen politik.
Själv tror jag att socialdemokratin nog kan tugga i sig en del skattelättnader – till exempel slopad värnskatt och fler RUT-avdrag.
Även sådant skulle i och för sig vara svårsmält för många i arbetarrörelsen. Men i förhandlingar och ett oklart politiskt läge måste alla ge och ta.
De liberala kraven på statliga ingrepp i lönebildningen och försämrad anställningstrygghet framstår dock som orimliga, ogenomtänkta och helt oacceptabla för S.
Den svenska partsmodellen fungerar ju i grund och botten väl.
Därför borde partierna snabbt lägga arbetsrätten åt sidan och enas om att dessa frågor sköts bäst av fack och arbetsgivare – inte genom diktat från Helgeandsholmen.
Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) bör dessutom notera att det inte bara är röda LO, utan också partipolitiskt oberoende Saco och TCO som reagerar mot attackerna mot arbetsrätten.
Det borde leda till viss besinning i de liberala partierna.
Det framstår inte som jordens smartaste strategi av två småpartier att gå i clinch med Polisförbundet, Försvarsförbundet, Vårdförbundet, Vision och vartenda fackförbund på svensk arbetsmarknad – i synnerhet när det saknas saklig grund för att luckra upp anställningstryggheten.
3,5 miljoner fackligt anslutna medlemmar är en betydande del av valmanskåren. Det innebär att C och L kan få betala ett mycket högt politiskt pris om de håller fast vid sina mest långtgående krav.
Jag hoppas under alla omständigheter att det nu finns kompromissvilja och ödmjukhet hos samtliga inblandade partier.
S, L, C och MP borde ha ett gemensamt intresse av att undvika ett extraval som skulle bli mycket kostsamt (400 miljoner kr!) och riskerar att göra det parlamentariska läget ännu mer svårhanterligt.
Till allt detta ska också läggas att även Vänsterpartiet måste ge sitt stöd till Löfven i en statsministeromröstning. Det är inte längre lika självklart i ett läge när V:s politiska inflytande kommer att bli mer begränsat.
I slutändan borde dock Jonas Sjöstedts parti föredra en Löfven-ledd mittenpolitik framför en mer högerinriktad regeringspolitik, som är det alternativ som står till buds.
Ingen kan bortse från realiteterna i det nya politiska landskapet.
Hur man än vrider och vänder på riksdagsmandaten krävs kompromisser och eftergifter.
Inget parti eller block är i närheten av en majoritet.