Det blir arbetarklassen som får ta smällen

Susanna Kierkegaard har en bakgrund som politisk tjänsteman i Europaparlamentet. Hon skriver regelbundet i NSD.

På bilden syns en anti-Brexit-demonstration i London 19 oktober.

På bilden syns en anti-Brexit-demonstration i London 19 oktober.

Foto: Kirsty Wigglesworth/TT

Krönika2019-10-26 04:20
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Brexit är mer än ett politiskt spel. När Storbritannien lämnar EU kommer det påverka vardagen för alla britter – både de som röstade för Brexit och de som röstade för att stanna.

Den konservativa regeringen med Boris Johnson i spetsen har förhandlat fram ett nytt avtal med EU. På grund av den tajta tidsplanen – Storbritannien hade planerat att lämna EU redan på torsdag, den 31 oktober – har man inte hunnit göra en ordentlig ekonomisk analys av vilka konsekvenser Johnsons avtal skulle kunna få.

Bara det skickar en tydlig signal. Den konservativa regeringen kunde inte bry sig mindre om vad brexit får för faktiska konsekvenser. För Boris Johnson är Brexit ett politiskt spel, där målet är att gå ur EU med eller utan avtal. Vad det medför för den vanliga, arbetande befolkningen är mindre viktigt.

En sak är säker: Boris Johnsons avtal är värre än det som den förra premiärministern Theresa May förhandlade fram. Och det är arbetarna som fått ta den största smällen.

Avtalet består av två delar, varav den ena är juridiskt bindande och den andra är en slags skiss över vad man hoppas kunna uppnå i fortsatta förhandlingar med EU efter Brexit. 

Den bindande delen, utträdesavtalet eller “The Withdrawal Agreement” på engelska, innehåller till exempel lösningen för gränsen på irländska ön. Den icke-bindande politiska förklaringen, “The Political Declaration” innehåller bland annat ambitionen att EU och Storbritannien efter brexit ska förhandla fram ett frihandelsavtal.

I den icke-bindande politiska förklaringen finns också beskrivet att Storbritannien ska försöka upprätthålla vad man kallar ett “level playing field”, alltså en jämn spelplan, mot resten av Europa. I det ingår att hålla arbetstagares rättigheter, sociala rättigheter, miljökrav och liknande på ungefär samma villkor som den andra parten, i syfte att inte konkurrera mot varandra genom att försämra arbetstagares villkor.

I Theresa Mays avtal var löftet om att upprätthålla samma standarder som EU en del av det bindade avtalet. I Boris Johnsons version har det flyttats till den icke-bindande delen. Det innebär att det kan gå lite hur som helst med det, när Brexit väl skett. De politiska ledarna har lovat att försöka, men det är ingen garanti för att de kommer lyckas. Och en snabb titt på det konservativa partiets historia ger en ledtråd om att de kanske inte kommer anstränga sig till hundra procent för att skydda arbetstagarnas rättigheter när det väl gäller.

Visst stämmer det att många brittiska arbetare röstade för att lämna EU. Det var ett starkt underkännande av den rådande situationen för arbetarklassen i Storbritannien. Men problemen handlade snarare om brittisk inrikespolitik. Där har år av högerregeringar, och Labour-regeringar som anpassat sig till sina motståndares retorik och politik, skapat otroliga klyftor i samhället, inte bara ekonomiska utan även kulturella. Brexit är ett uttryck för samhällets splittringar.

Att gå ur EU kommer inte läka splittringarna, snarare kommer det göra dem värre. Särskilt när hela processen för att gå ur EU överlämnats åt konservativa ledare, som knappast kommer påverkas personligt av en eventuell ekonomisk kris. För dem är Brexit ett spel, där de kan vinna prestige, politisk makt och inflytande. De som kommer påverkas av Brexit på riktigt har inte suttit med i några förhandlingsrum. De har blivit blåsta.