KRÖNIKA Europaparlamentet i Strasbourg är så blankt att man kan spegla sig i det. Är det soligt ute, ser byggnaden ut som ett glittrande palats, täckt av pampiga flaggor och osande av kompromissförmåga. Är det mörkt och molnigt ute blir det skräckinjagande – det dystra vädret speglas i alla byggnadens torn och väggar.

Innanför alla säkerhetskontroller och bortom de fina besökskorridorerna, påminner parlamentet mest om en finlandsfärja. Byggnaden är rund och korridorerna lite lätt böjda, vilket gör det lätt att tappa bort sig eller bli illamående. De långa raderna av grå dörrar, heltäckningsmattor och fastskruvad inredning ger ett trist intryck.

Nu är parlamentet i Strasbourg helt tomt. Mandatperioden är slut.

Artikelbild

Susanna Kierkegaard är ny krönikör på NSD:s ledarsida. Hon har en bakgrund som politisk tjänsteman i Europaparlamentet.

I torsdags avslutades den sista ronden omröstningar för nuvarande parlament. Snart börjar kampanjandet inför EU-valet den 26 maj, då det avgörs vilka som får komma tillbaka till Strasbourg och Bryssel.

Det finns två Europaparlament – det ena ligger i Bryssel, det andra i Strasbourg. I det förra pågår det vardagliga arbetet, och till det senare åker alla ledamöter en gång i månaden för att rösta och fatta beslut.

De dubbla parlamenten, och särskilt Europaparlamentet i Strasbourg, har blivit symbolen för EU-byråkrati och krångel. Sedan 90-talet har ungefär 1000 assistenter, tolkar och ledamöter forslats fram och tillbaka mellan de två parlamenten en gång i månaden. Tillsammans fyller de upp ett långt, abonnerat snabbtåg som går raka vägen mellan två hållplatser.

Sett från Sverige framstår flytten som essensen av kontinentalt krångel. EU:s viktigaste institutioner är utspridda över före detta stormakter: ett Europaparlament i Belgien, ett i Frankrike. En europeisk centralbank i Tyskland. Och så finns Europaparlamentets administration i Luxemburg. Ska belgarna få en fin blank byggnad, vill inte fransmännen vara sämre. Och så vidare.

I svensk politik är det helt okontroversiellt att vilja stänga ner Strasbourg. Ingen ledamot gillar att resa 400 kilometer i onödan var fjärde vecka. Att avskaffa det extra parlamentet skulle spara EU drygt 100 miljoner euro om året. Det är ett öppet mål för EU-kritiker, eller svenskar som bara tycker att EU är lite för dyrt.

Just därför är det en så fruktansvärt tråkig fråga. Jag kan slå vad om att Sverigedemokraterna snart kommer släppa kampanjfilmer om hur mycket flytten till Strasbourg kostar medborgarna. Det är den mest förutsägbara kritiken det går att skrapa ihop mot EU. Den kräver ingen vidare reflektion eller förslag på lösning, eftersom det inte är Europaparlamentet som bestämmer var institutionerna ska ligga.

Hur kan man få slut på karusellen då? En tråkig fråga får ett tråkigt svar: att Europaparlamentet är uppdelat mellan Strasbourg, Bryssel och Luxemburg spikades i ett EU-fördrag 1992. Att ändra på det skulle kräva full enighet mellan alla medlemsländer.

Det är inte aktuellt – fransmännen är väldigt måna om att behålla sin del av EU. Menar svenska snåljåpar allvar med att de vill avskaffa de dubbla parlamenten, är det alltså president Emmanuel Macron de ska rikta sin kampanj mot.

Svenska partier får inte fastna vid att prata om medlemsavgiften eller byråkrati inför EU-valet. Kandidaterna får inte lova saker som Europaparlamentet inte har mandat att genomföra – det är att avsäga sig allt ansvar för sin egen politik.

Nej, ge oss nu en konkret, intressant valrörelse, med riktiga och begripliga förslag. Glöm Strasbourg. Allt annat är tråkigt.