I kåken i Degerbäcken, en dryg mil väster om Boden, stryker katten Tjorven i hallen.
Kaffet är på gång, från en tavla plirar sönerna Andreas och Fredrik med pigga ögon, på baksidan står en rostig grävare och i garagen finns två "Mercor" och en Porsche.
– Jag har ju alltid hållit på med bilar och traktorer i någon form. Bilhandlare, haft bilskrot, hållit i en mekanikerutbildning...och så på fritiden, förstås.
Inte alltid bara med egna bilar.
– Man kan lugnt säga att jag haft svårt att säga nej. Jag var en människa som tjänade alla.
Hjärtstoppet kom inte helt utan förvarning. Bernt Hagberg hade, som han säger, "haft några känningar". I december 2010 gick han till läkare.
– Läkaren gjorde EKG men pumpen har aldrig fungerat bättre än då.
Vissa som får hjärtstopp har bara enstaka minnesbilder. Men Bernt Hagberg minns i stort sett allting som hände två månader senare, den smällkalla torsdagen den 10 februari 2011.
– Jag höll på att rackla med veden. Så började jag tappa klabbar. Jag tänkte, jaha, jag tar väl en åt gången då. Men det gick inte heller. Jag tänkte, vad är det här? Jag gick en sväng till grannhuset där sonen bor. Ingen hemma. Satte bilen i motorvärmare och satte på kaffet.
Sedan blev det soffan.
– Jag kände att "nu är fan lös". Svetten bara forsade. Jag tog telefonen och tänkte ringa 112 men nej, jag orkade inte berätta var jag bor. Så jag ringde sonen, och sa att "nu är det dåligt med gubben, du måste komma fort". Han frågade om han skulle ta bilen, men jag sa nej, nej, det går inte.
Ambulansen var relativt snabbt på plats.
– De visste direkt vad det handlade om. När de bar in mig på båren var det suddigt men jag minns att pojken nöp mig i foten och sa "krya på dig, farsan". Jag tänkte "varför kör de runt, runt huset"...
Sedan är allt i filmen borta fram till att ambulansen befinner sig på raksträckan mot Sunderbyn.
– Jag hör sköterskan säga "Kör fortare, det är bråttom", och föraren som svarar "Det går inte, jag har gasen i botten".
Bernt Hagberg fördes raskt till en operationssal där man öppnade honom och gjorde en sprängning.
– De sa att det var ett blodkärl till pumpen som stockat igen. Jag hamnade senare i ett specialrum på intensiven och fick ta emot besök. Frun, Kristina, var där. Den glädje jag kände när jag förstod att jag klarat det...den är svår att beskriva. Jag var hög.
Det gick så långt att läkaren skällde ut honom.
– Han sa, "hörrudu, du tar visst inte det här på allvar". Men det gjorde jag. Jag förstod att jag i princip varit död och fått en andra chans. Jag var bara så tacksam och lycklig.
Det nya livet med promenader startade när han kom hem – men med starka bröstsmärtor.
– De hade pressat sönder revben och mjukdelar när de pumpade i ambulansen. Alla undersökningar efteråt visar gott och efter att de lade om medicineringen på sjukhuset någon dag efter operationen har pumpen aldrig bänglat.
I efterhand har han sökt upp ambulanspersonalen och fått de pusselbitar som saknas.
– Jag hade hjärtstillestånd, säkert en halvtimme. De höll igång mig genom att pumpa och köra med hjärtstartare. Föraren stannade ambulansen i Heden och avlöste sköterskan, som var helt slut. I Boden hoppade ännu mer folk in och hjälpte till. Det är helt fantastiskt. Jag har så många att tacka; frun, min son, ambulanspersonalen, läkarna och mina arbetskamrater, och säkerligen har jag glömt någon också.
Sedan december njuter han av pension på full tid. Bernt Hagberg jobbade sista åren åt Försvaret, på Motorförrådet.
– När jag kom tillbaka ställde arbetskamraterna upp något helt fantastiskt och gjorde alla tunga sysslor åt mig.
Livet efter hjärtstoppet beskriver han som något helt annat än tiden före.
– Jag kan känna att jag slösat med tiden. Nu är det mig själv, frun, barnen och barnbarnen som gäller. Jag tar mig ofta ut i kojan i skogen och bara andas, jag ger mig själv tid. Men samtidigt tänker jag inte att jag är odödlig eller att jag ska göra på något visst sätt för att leva ännu längre. Jag har den här stunden nu. Det är suveränt och det tänker jag njuta av.