"Bli inte förskräckta när ni hör karlar skryta"

Det är en underbar dag i slutet av september med sol och hög, klar luft. Löven bildar en tjock gyllene matta på skogsstigen som vi går. Här i skogen alldeles omkring sin gård i Degerbäcken utanför Boden brukar Saila Suorsa träna sina två fågelhundar av rasen vorsteh. De jagar också morkulla och orre här. I dag är det träning som gäller. Den döda ripan i spräcklig barmarksdräkt är ett byte från en jakt i Arvidsjaurs fjällvärld tidigare under hösten. Där har Tatti ställt den, skrämt upp den i luften och sedan satt sig ner för att låta matte Saila skjuta den. Nu tjänar ripan som apporteringsfågel. Ukke, 1,5 år, och hans storebror, Tatti, 3 år, får turas om att leta upp den, ta den i munnen, springa med den till matte och släppa den i hennes hand.
Kärlek på lasarett
Saila Suorsa är en 53-årig kvinna från Uleåborg som i sin ungdom åkte till Stockholm för att prova på att bo i Sverige. Hon blev kvar där i nio år och utbildade sig till sjukgymnast på Karolinska Institutet. Sedan flyttade hon till Kiruna och jobb på Kiruna sjukhus. Där mötte hon sin man, sjuksköterskan Mikael Westerlund.
- Det blev kärlek på lasarett, säger hon.
När de två hyrde en stuga blev de grannar med ett par som hade fågelhundar och jagade på fjället. Saila och Mikael fick följa med och fängslades så till den grad att de själva blev jägare.
- Det var jätteskoj. Man förenar nytta med nöje. Det är mycket friskvård i jakt. Och
hundarna är mysiga och trevliga, säger Saila.
Prisad instruktör
Det var för 22 år sedan hon började med jakt. Nu är hon prisad hundinstruktör som åker land och rike runt och håller kurser. Hennes hundar är också prisbelönta. Hon är just hemkommen från Lappo i Finland och tävlingen Junkkari där Ukke på ett galant sätt klarat ett jaktprov för unghundar.
- Det var ett fältprov. Ukke hittade två fasaner och kom på andra plats i tävlingen, säger en stolt matte Saila.
I fyra veckor, med början den 25 augusti, har hon, Mikael, Rikurovan Taliske och Rikurovan Ukkeli - som är de mer högtidliga namnen på de två vorsteh-hundarna - jagat fågel i Arvidsjaursfjällen. Saila plockar fram sin bärbara dator och sätter på ett bildspel från jakten.
- Det är här i Utterträsk vi står med husvagnen. Den är vår koja, säger Saila.
Ett sätt att leva
Bilderna visar alldeles underbara vyer, god jaktlycka, nöjda hundar och nöjda jägare. Naturupplevelserna och vandringarna är lika viktiga som jakten för Saila Suorsa och hennes man.
- Att hålla på med jakt är ett sätt att leva och något som finns med varje dag året runt. Hundarna ska dresseras hela tiden. Om de är olydiga och springer efter tamdjur, renar och allt de ser så får vi samhället emot oss.
Hon leder kurser i grunddressyr och i specialdressyr som jakthundar ska kunna.
- Hundar måste visa respekt, säger hon.
I somras hade hon kurser i Rovaniemi och Uleåborg. Nu är hon kallad till Kuopio.
- Men mest har jag kurser i Norrbotten, säger hon.
Önskar fler kvinnor
Saila Suorsa är med i ett nätverk för jaktintresserade kvinnor och hon önskar att fler kvinnor skulle upptäcka jakten.
- Bli inte förskräckta när ni hör karlar skryta. Det finns ingen prestige i jakten. Det är bara att börja, säger hon.
Hon berättar om sin tyska väninna Dorit.
- Hon har hund och går på jakt men hon vill att någon annan ska skjuta åt henne. Jag brukar göra det ibland.
Saila berättar också om en Kiruna-
kvinna som är närmare 80 år gammal,
har en vorsteh och fortfarande går på fjället.
- Hon lever för att kunna vara ute och när vi går på fjället så är det inte hon som blir trött först.
I garaget på gården har hon en frysbox fylld med fågel. Mikael är den som rensar fågeln. Hon är den som tillagar den.
- Mikael är också munskänk och ser till att vi har gott vin till. Vi plockar mycket svamp och brukar göra svampsås eller svampgratäng till fågeln. Det blir gourmetmiddagar, gärna med goda vänner.
Det är inget billigt kött hon talar om. Golf framstår enligt henne som en fattigmanssport i jämförelse med jakt. Hennes gevär, en hagelbock, kostar drygt 10 000 kronor. Hundarna kostade drygt 10 000 kronor per styck.
Tar inget för givet
- Sedan tar det två år innan hundarna är så dresserade att man kan börja jaga med dem. De ska också utfordras och försäkras. Vi ska resa och bo. Och vi ska lösa jaktkort. Kilopriset på ripa hamnar nog omkring 8 000 kronor! säger hon.
Men hon tycker att det är värt varje krona att få hålla på med jakten. Hon ser det som en ynnest.
- Man vet inte hur länge man lever och hur länge man kan hålla på med jakten. Jag tar inte för givet att jag ska få fortsätta hur länge som helst. Det gäller att njuta av varje dag man får vara ute och röra på sig i naturen, säger Saila Suorsa ödmjukt.
Levt i kappsäck
När hon inte håller på med jakten så arbetar hon som sjukgymnast inom äldreomsorgen och med funktionshindrade och psykiskt sjuka inom Bodens kommun. Hon har just återgått till jobbet efter den fyra veckor långa jakten i Arvidsjaursfjällen och helgen med jaktprovet i finska Lappo.
- Vi har levt i kappsäck och bara varit hemma och tvättat några gånger.
- Det känns som att det är dags för en storstädning av huset nu, säger hon.

"Bli inte förskräckta när ni hör karlar skryta"

Ripan ligger död bland de gyllene höstlöven på skogsstigen.”Apport”, säger Saila Suorsa till Tatti.Hunden springer som ett skott iväg och plockar upp fågeln.”Apport hit”, säger Saila och Tatti springer till henne med ripan.”Duuuktig kille!”, berömmer Saila.