Omar Sabhan, Irak, flyktingboendet i Juoksengi:
"Jag flydde från Irak för att det inte längre var säkert att stanna kvar. Vi kunde inte längre säga vad vi tyckte, då kunde vi bli dödade. Vi var alltid rädda och min syster blev mördad. Jag flydde genom många länder innan jag kom hit, Turkiet, Makedonien, Serbien, Tyskland bland andra. Nu väntar jag på beslut från Migrationsverket. Jag hoppas på en framtid i Sverige och jag vill göra nytta här."
Sabina Sefier, 21, Albanien, flyktingboendet i Juoksengi:
Jag, min syster och mamma och pappa flydde från Albanien då det uppstod stora problem, vi var inte längre trygga och säkra. Det var inte ett lätt beslut, men det var rätt och beslutet fattades på en månad, vi kunde inte längre stanna så allting gick väldigt snabbt. Nu känns det bra, jag hoppas kunna fortsätta min universitetsutbildning och sedan arbeta med att hjälpa människor här i Sverige. Sverige ger mig hopp. Helst vill jag bo i en större stad med många människor där jag kan hjälpa många som behöver hjälp. Här i Juoksengi tycker jag att det är vackert, men kallt.
Ahmad Alhasan, Syrien, flyktingboendet i Juoksengi:
Jag är född i Syrien och lämnade landet för fyra år sedan på grund av krig och förföljelse. Mitt Syrien finns inte längre och ingen är säker, jag ville leva. Min förhoppning är att snabbt få börja jobba och göra nytta i Sverige, jag är civilingenjör och längtar efter att börja bidra till den Svenska utvecklingen. Nu gör jag ingenting och det känns inte rätt, jag tänker mycket, sover och väntar. Jag önskar att reglerna skulle göra det enklare att börja jobba på en gång, jag behöver inte tänka, jag behöver jobba. Jag tycker väldigt mycket om Sverige och Övertorneå, det är tryggt här och människorna är vänliga.
Shahab Ahmad, Irak, flyktingboendet i Juoksengi:
Jag såg min 69-åriga mamma skjutas i huvudet. Hon sköts till döds för att hon är kristen. Det var vid en passkontroll då hon satt i bilen som det hände. Jag flydde Irak för att inte bli dödad. Här i Sverige hoppas jag på en framtid, Sverige är ett väldigt bra land. Jag hoppas få stanna. Nu har jag lärt känna flera svenskar och alla andra på flyktingboendet, vi är som en enda stor familj. Karl-Erik och Kicki som jobbar här på boendet är underbara, fantastiska människor. Det är mycket som är annorlunda här, den svenska maten är väldigt annorlunda i jämförelse med Irakisk mat, men svensk mat är mycket god. Nu hoppas jag få uppehållstillstånd.
Sajad Rezaie, Fatemah Mohamadi, Saleh Rezaie, Mohamad Sadegh och Mohamad Rezaie på ankomstboendet i Boden. Äldsta sonen Sajad Rezaie:
”Jag är född i Iran, men pappa kommer från Afghanistan. Jag har kommit hit med hela min familj, min mamma och pappa och mina två bröder. Vi blev deporterade från Iran till Afghanistan. Därför lämnade vi Iran sista månaden på våren i år. Vi stannade i Afghanistan två månader, men kunde inte återvända till min fars hemby på grund av risken att bli dödade av talibaner. Vi anlände till Sverige och efter 15 timmar kom vi hit till Boden. Min minsta bror, Mohamad, är jätteförkyld och behöver antibiotika, men på hälsocentralen sa de att antibiotika är förbjudet i Sverige. Min mamma är också sjuk och behöver mediciner. Hon har varit sjuk en månad, men medicinerna är så dyra här och vi har inte de pengarna. Jag tycker verkligen att det är kallt här. Det är kallt och dålig luft i rummet, men öppnar man fönster så blir det jättekallt. ”
Nisar Ahmad, Afghanistan, på ankomstboendet i Boden:
”Jag kom hit tillsammans med Aboo. Vi har varit vänner många år. Min pappa var officer, men dödades av en bomb. Jag jobbade för företaget ENBCC. Talibaner ringde till min bror och sa att om jag inte slutade att arbeta för dem så ska de döda mig. Därför är jag här. Dagen efter jag anlände till Sverige kom jag till Boden. Jag tycker att det är okey, men väldigt kallt. Det gör ont i kroppen av kylan och jag får ont i huvudet när jag går ut. För några år sedan var jag med om en bilolycka och skadade huvudet. Men det här är en bra plats, maten är bra och allt fungerar bra. Vakterna här förklarar vilka regler som gäller. Tack vare dem så respekterar alla reglerna. Ingen röker här inne. ”
Aboo Haris, Afghanistan, på ankomstboendet i Boden:
”Jag mår inte bra, utan känner mig som en främling här. Jag har inga pengar och tycker det är kallt. Där jag kommer ifrån är det varmt. Jag har ingenting och har mycket att tänka på. Jag har ett barn i Afghanistan, en dotter. Hon är ett år och sex månader. Hon finns ständigt i mina tankar. Jag behöver ett arbete för att kunna försörja min familj. Jag har inte kommit hit för någonting annat. Jag var här 2010-11, men åkte tillbaka när jag fick ett negativt beslut. Därefter har jag varit i armén tre år, gift mig och fått barn. Talibanerna dödade min pappa för att jag var i armén, men de har inte bara dödat min far utan många andra människor. Om min familj inte får komma hit vill jag tillbaka till dem.”
Maduka Cosmas Emeke, Nigeria, ankomstboende i Boden:
”Jag kom hit i onsdags. Jag tycker inte att det är bra. Det är så kallt. Jag har aldrig sett snö förut. I Nigeria är det sommar. Jag är rädd att vara här på grund av hälsan. Jag var tvungen att lämna Nigeria eftersom jag är homosexuell och i Nigeria bestraffas homosexualitet mellan män med fängelse upp till 14 år. Homosexuella måste göra det i hemlighet. Jag blev ertappad på min skola och min pojkvän gömde mig. Han såg till att jag fick pengar så att jag kunde lämna landet. Nu är jag här och hoppas på ett bättre liv. Jag vill kunna känna mig trygg och ha ett jobb och vänner. Jag kom hit ensam och drömmer om att få stanna. Jag tror att det här landet ska kunna hjälpa mig att känna mig säker i framtiden.”
Samer Salkini Sawas, Syrien, på ankomsboendet i Boden:
”Jag kom hit med en av mina vänner. Jag är från Aleppo, världens farligaste stad. Jag har varit i Nybro en tid och kom till Boden i onsdags. Jag har ingen bra känsla här eftersom jag inte hittat några landsmän. Jag känner mig ensam. I Nybro var de flesta från Syrien. Där var det bra. Jag var inte ensam. Jag vill åka till min vän i Stockholm. Här kan jag inte stanna på grund av vädret. Jag fryser. Jag vill fortsätta att studera. Jag studerade arabiska på universitetet i Syrien och hade bara två år kvar så hade jag blivit lärare. Jag skulle vilja studera engelska och min dröm är att få lära mig spela piano. Man kan inte lära sig spela piano i Syrien på grund av kriget. Där kan man inte göra någonting längre. Jag kom till Sverige för att få fred. ”
Kacim Balkhi, Afganistan, ayslboendet i Riksgränsen:
"Jag har varit i Sverige i en månad och i Riksgränsen ungefär två veckor. Jag är jätteglad just nu över att vara här. Jag får mat, kläder och svenskarna är vänliga och nu har vi fått hit sjuksjköterskor också. Jag jobbade som lärare i Afghanistan och talar fem språk, så därför har jag börjat undervisa i engelska, men vad som skulle behövas är undervisningsmaterial. Jag kände att jag ville hjälpa alla flyktingar som bor här och tog initiativet därför. Talibanerna förbjöd utbildning i bland annat engelska. I samband med talibanernas styre blev större och större gick det inte att bo kvar och det dödas personer som inte tycker som talibanerna varje dag. Många här är oroliga inför framtiden och kylan, men vi har fått jättemycket kläder av svenskar och har allt vi behöver. Jag flydde med smugglare från Afghanistan via Iran över bergen och till Turkiet. I Afghanistan fick jag höra att människorna i Sverige var vänliga och att det är en bra plats att bo på, därför valde jag att komma hit. I framtiden vill jag gärna studera och fortsätta jobba som lärare, och hjälpa flyktingar att komma tillrätta."
Omar Nourijarkas, Syrien, Asylboendet i Riksgränsen:
"Jag kom till Riksgränsen 15 oktober och trivs här. Det är lugnt och tryggt sett till alla aspekter. Man får tänka vad man vill och det är säkert. Nu vill jag få ordning på mitt liv och ser positivt på framtiden. Jag är van vid och vill jobba och har erfarenhet inom restaurang- och byggbranschen och vill bosätta mig där jag kan få jobb. Det gör mig inte så mycket att det är så avlägset här. Tycker att människor på mindre ställen ofta är mer medmänskliga än i städer där många nästan är som robotar. Jag använder tiden till att lära mig svenska, försöker se på engelska program och snappa upp översättningen, jag hoppas att vi får möjlighet att lära oss svenska här. Det är få syrier här så jag har inte så mycket kontakt med de andra här på boendet. Mina syskon flydde till Tyskland, men det är så lätt att resa i Europa att jag i stort sett ser det som ett enda land och känner inte att jag måste bo nära dem."
Fariz Ali, 26, flyktingboendet Riksgränsen:
”Här i Rikgränsen går jag på gymmet varje dag klockan två på dagen. Jag har varit i Riksgränsen i drygt en vecka och jag tror att jag tycker om det. Sverige är säkert. Här går jag ut varje dag, men det är väldigt kallt nu när det är snö.
Jag kommer från Afghanistan, men jag och min familj har problem med talibanregimen där, så därför flydde jag hit. Afghanistan är väldigt farligt för oss. Min farbror blev dödad av talibanerna för några dagar sedan. Han var polis. Min mamma, pappa, min syster och min bror är kvar, men jag vill att de ska kunna komma hit till Sverige. Det är säkert här, eftersom det inte finns några talibaner.
I framtiden vill jag bo i Sverige, jobba och att min familj ska komma hit. Jag är maskiningenjör och jobbade som det i Afghanistan. Och så vill jag spela volleyboll, det jag gjorde jag mycket i Afghanistan.”
Mahdi Dowlati och Zakere Norzad med sonen Taha, tre år gammal:
Mahdi Dowlati: ”Vi var på flykt i en månad innan vi kom till Sverige. Vi flydde från Afghanistan, via Iran, Turkiet, Egypten, Kroatien, Slovenien, Österrike, Tyskland och till sist till Sverige. Jag bar vår treårige son på axlarna. Mellan Egypten och Kroatien åkte vi båt och vi var 50 personer ombord på en liten båt.
Nu har vi varit i Riksgränsen i ungefär två veckor. Det är väldigt vackert här, men mer vackert för turisterna än för oss flyktingar. Vi kan inte slappna av på samma sätt, vi är stressade eftersom det är krig i vårt land. Det är därför vi flytt och det är svårt. Men svenskarna är väldigt vänliga.
Vi hoppas att vi ska få asyl i Sverige. Vår son är tre år gammal och vi vill att han ska kunna gå i skolan, det kan han inte Afghanistan. Vi kan inte leva ett säkert liv i Afghanistan.
Zakere Norzad: ”Jag hoppas att vi får stanna i Sverige resten av livet och leva säkert här. Jag vill studera, antingen till sjuksköterska eller till polis. Jag vill hjälpa andra människor. Men först måste jag lära mig svenska. Här i Riksgränsen går vi på engelska- och svenskalektionerna varje dag i två timmar. Det är väldigt bra. Idag har vi lärt oss pronomen på engelska och ”hur mår du?”.
Toleen Dahdou, 25, flyktingboendet Riksgränsen:
”Jag flydde från Syrien tillsammans med min man. Mellan Turkiet och Grekland åkte vi båt. Det var väldigt jobbigt och farligt, herregud…
Vi har varit i Riksgränsen i två veckor. Det är säkert för oss att vara här utan krig, granater och bomber och vi får ett humant bemötande. Det är väldigt vackert här, men det är också svårt, vi har inte så mycket att göra. Jag går inte ut så mycket, bara till affären. Jag brukar hjälpa till med klädutdelningen på dagarna och hjälpa till med att översätta åt andra.
I Syrien studerade jag journalistik och det vill jag fortsätta med i Sverige. Sedan vill jag jobba, kanske med TV. Jag vet inte vilka mina specialämnen kommer bli, men jag vet att jag vill rapportera om kriget i Syrien. Det behövs rapporteras mer om det och berättas om det.
Vi vill bo i Stockholm eller Uppsala, min man vill helst till Uppsala. I Sverige vill jag skaffa barn i framtiden. Jag skulle aldrig i livet skaffa barn i Syrien nu.
Just nu vill jag bara leva ett vanligt liv – laga mat och kunna gå runt på gatorna.”
Nour Ajaj, 28, flyktingboendet Riksgränsen:
”Resan mellan Syrien och Sverige tog 15 dagar. I Turkiet väntade vi länge på att hitta rätt smugglare som skulle kunna ta oss till Grekland.
Här i Riksgränsen är det säkert och allt vi behöver finns tillgängligt här - både värme och mat. Jag har en dotter som är sju år gammal. Hon trivs här och är väldigt glad över snön. Det är kallt. Vi har fått lära oss hur vi ska klä oss, men vi går inte ut så mycket.
Det är säkert och bekvämt att vara här i Riksgränsen, men det är så långt bort från staden och det finns väldigt få aktiviteter. Vi vet inte så mycket om Sverige ännu, eftersom vi är så långt ifrån människorna. Jag vill veta mer om olika kulturer i Sverige.
När jag tänker på framtiden så känner jag mig hoppfull. Jag vill lära mig svenska och sedan bli en del av samhället och jobba. Jag är revisor. Just nu är språket den pusselbit som saknas. Det är frustrerande med språket. Jag kämpar med att lära mig både engelska och svenska, det är svårt och jag vill lära mig snabbare.”