Dåligt kok, Niemi

28 september 2017 17:57

Mikael Niemi har i dagarna kommit ut med en historisk roman som heter Koka björn.

I recensioner och intervjuer glorifieras romanens huvudperson, Lars Levi Laestadius.

Ett omdöme lyder: ”en rättvisekämpe som vågar stå upp för de svaga” och Niemi själv förklarar: ”jag har närmat mig honom med respekt”.

I det skenet kan man förstås se hans påståenden om Laestadius’ ”goda relationer och kärlek till samerna”.

I praktiken var Laestadius en äregirig person som ofta var illa sedd, inte minst då han organiserade och deltog vid plundringar av samiska gravar.

I samband med research inför min bok Paradis i norr (2012) besökte jag de gamla kyrkogårdarna i Markkina och Rounala. Båda utsattes för omfattande gravplundringar med rasistiska förtecken; Rounala 1915 och Markkina på 1800-talet då Laestadius var kyrkoherde i Karesuando.

Om dessa vedervärdiga handlingar skriver jag i kapitlet Ägget och rövarna (paradisboken finns på biblioteken, kan även laddas ned från nätet):

”Det var så kallat lärt folk (forskare, läkare, präster och så vidare) som låg bakom gravskändningarna i Rounala och på andra platser som Markkina. Överhetens människosyn var ofta skrämmande – och beträffande samerna öppet rasistisk.

Man ville bland annat studera skallarnas form och storlek; från utgångspunkten att samer och andra ursprungsfolk var underlägsna den nordiska, germanska rasen.

Det gjordes även skallmätningar på levande personer. År 1921, sex år efter gravskändningen i Rounala, beslutade Sveriges riksdag att inrätta Rasbiologiska institutet i Uppsala. Institutet förespråkade rashygien och inspirerade blivande nazister i Tyskland. Bland annat fotograferade man tusentals samer, däribland många barn i skolan utan föräldrarnas vetskap eller tillåtelse.

En av männen som hittade på metoden med skallmätningar var Anders Retzius, anatomiprofessor på Karolinska institutet i Stockholm. År 1846 införde han begreppen långskalle och kortskalle.

Retzius var född 1796, fyra år före Lars-Levi Laestadius som 1826 blev kyrkoherde i Karesuando. Två år senare flyttades kyrkan från Markkina som ligger en knapp mil norr om Karesuando, och då började så kallade kraniologer vallfärda till den övergivna kyrkogården.

Senhösten 1837 begav sig Laestadius, pastor Liljeblad från Muonioniska, kateketen Kolström och länsman Grape till Markkina tillsammans med docenten Lovén från Lund. De var utrustade med järnstänger och spadar. Bytet blev ”tre goda lappcranier, det första fanns med mössa och håret på och hos liket en kosa”, skrev docenten i sin dagbok.

Priset för en ”lappskalle” var ganska högt men plundrare måste gå fram med största försiktighet. Ortsbefolkningen betraktade gravplatserna som heliga och försökte bevaka dem noggrant. En rysk forskare var nära att dränkas av upprörda samer då han var i färd med att utöka sin kraniesamling.

Genom gravplundringarna i Markkina hjälpte Laestadius framför allt forskare från Stockholm och franska kraniesamlare. Under nästan hela sitt vuxna liv bedrev Laestadius vetenskaplig affärsverksamhet. Det framgår bland annat av forskaren Olle Franzéns skrift Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius som Tornedalica gav ut 1973.

Laestadius tecknade för tidskriften Svensk Botanik, sålde pressade växter, samlade rötter, frön och insekter, sköt fåglar och fångade gnagare. Affärsverksamheten gav honom inkomster på åtskilliga tusen riksdaler, enligt Olle Franzén. I ett brev till docenten Jacob Agardh i Lund skriver Laestadius att botanisterna önskar fjällväxter i hundratals exemplar, samt ”entomologerna skorfvar, ornitologerna foglar och physiologerna dödskallar...”.

År 1838 var Laestadius vägvisare åt en grupp franska huvudjägare. Det var medlemmar ur den berömda franska Recherche-expeditionen som ville till Markkina, ”för att söka Lappskallar” som Laestadius själv beskrivit det. ”Man bör anmärka att det fordna Enontekis är en öde plats. Kyrkan är flyttad till Palojoensuu 5 mil nedanför på Ryska sidan. Endast Grafstället står kvar på Enontekis”, skriver Laestadius i Norrlands Posten.

Av sin fortsatta beskrivning av denna nattliga smygexpedition framgår att Laestadius uppenbarligen var fullt medveten om sitt okristliga, svekfulla beteende som i hög grad drabbade även den egna församlingen:

”Här fann Presidenten Gaimard, herrar Robert och Sundewall en stor skatt, kanske det bästa fynd de gjorde under hela resan, nemligen 2 tunnsäckar fulla med Lappskallar och menniskoben.

Presidenten sjelf blev på slutet mycket ifrig att samla hvar enda benskärfva, som kom upp ur grafven. Doctor Sundewall fruktade endast, att vårt dödgräfvararbete kunde komma ut bland Lappallmogen, hälst vi hade tagit med oss en Dödgräfvare från Karesuando, som gräfvde upp grafvarne.

Verkligen har också en nybyggare sedermera frågat mig, om det vore rätt att på sådant sätt plundra de dödas helgade grifter, men jag har tröstat dermed, att de ben, som nu togos ur Enontekis kyrkogård, komma att ställas opp i samma ordning, som de varit växta i människokroppen, och det så, att hela benranglet blir ståndande uti granna rum, hvilket vill säga så mycket som en half uppståndelse.

Men värre var det att komma ifrån saken helskinnad, då jag en gång lotsade några andra naturforskare till samma Enontekis kyrkogård och dessa togo endast skallar, då sedermera en kärring, som fått nys om förhållandet, kom fram med den sadduceiska frågan, huru det nu skulle tillgå i de dödas uppståndelse, när hufvudet blef skildt flere hundrade mil ifrån kroppen.”

Två år efter att Laestadius hjälpt Recherche-expeditionen fick han en hett eftertraktad belöning: Franska hederslegionens riddarkors (se porträttbilden). Det var en av de få officiella utmärkelser han fick under sin levnad.

Vid millennieskiftet utsåg Norrbottens-Kurirens läsare Lars Levi Laestadius till Årtusendets norrbottning. Han fick 342 röster - framför allt för sitt väckelsearbete och kampen mot alkoholmissbruk.

Mig förvånar det att Laestadius ohämmade stöd och medverkan vid gravskändningar inte blivit mer uppmärksammade. Kanske är främsta förklaringen att övergreppen begicks mot framför allt samerna (tre av fyra församlingsbor i Karesuando var samer). Att gravplundrandet inte var olycksfall i arbetet som Laestadius senare skulle ha ångrat framgår av det han skrivit – till exempel i detta brev:

”hälsa professor eller doktor Retzius (dessa rasbiologer var bröder) att det icke är någon lätt sak att få ett Chranium af ett nyfödt lappbarn. Men Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela vintern. Monne icke han som chirurg kunde skära af halsen på ett sådant barnlik?”

Wretholm som var provinsialläkare i Haparanda tycks tidigare ha skaffat Retzius ett kranium från en tvåårig sameflicka. Brevet skrev Laestadius 1846, alltså ett par år efter att han träffat samekvinnan Maria och efter att den laestadianska väckelsen tagit ordentlig fart.

Lars Levi Laestadius levde i en annan tid med andra värderingar än dagens men en fråga man kan och bör ställa sig är: vad säger Laestadius uttalanden och medverkan vid gravplundringar om hans etik, moral och människosyn?”

Så långt Paradis i norr…

Mikael Niemi är en skicklig författare och föredragshållare, dessutom en sympatisk person. Att han nu fallit för frestelsen att använda ikonen och ”grannen” Laestadius som huvudperson i sin kriminalroman är naturligtvis hans ensak.

Att dessutom i media och andra publika sammanhang sprida och förstärka en ensidig och ofta missvisande bild av Laestadius är dock i mina ögon både synd och oansvarigt.

Den vördade prosten i Pajala var ju trots allt en person som utfört svekfulla handlingar mot sin tidigare församling, vedervärdiga och upprepade brott mot griftefriden som både då och i dag skulle medföra fängelsestraff.

Att då höja Laestadius till skyarna kan rent av betecknas som klandervärt publikfrieri av Mikael Niemi!

författare, Kalix

DEBATT

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!