Grådiset ligger tungt över stan. Det är några minusgrader och en råkall vind drar in i vitklädda Norra hamn, en av de där midvinterdagarna då det knappt hinner ljusna innan skymningen tar över. Cecilia Hansson hastar in i värmen, drar huttrande av sig mössa, halsduk och handskar och utbrister: ”Vad kallt det är i Luleå i dag.”
Hon är på mellandagsbesök hos sina föräldrar i den stad som hon lämnade efter gymnasiet. Numera bor hon i Stockholm och är poet, författare, översättare och journalist. Hon har gett ut flera diktsamlingar och böcker, och i dagarna kommer hennes första roman ”Au pair”.
– Jag började läsa tidigt och hade föräldrar som uppmuntrade det, jag lånade mycket böcker från biblioteket.
Men lusten till poesin väcktes genom hennes dagboksskrivande, från tidig ålder:
– Jag skrev berättelser också, som alla barn gör, men i dagboken skrev jag ner de saker som berörde, mer koncentrerat. Jag valde ut det viktiga, som i diktform.
Och till poesin har hon ständigt återvänt, trots att hon är en mångsysslare.
– Jag ser mig fortfarande som poet. Jag är intresserad av det koncentrerade uttrycket, själva kärnan i det som sker. Det kanske är något norrbottniskt, jag vet inte, säger hon och skrattar till innan hon fortsätter:
– Samtidigt har jag alltid haft en vilja att kommunicera, att nå fram till andra människor.
Hennes intresse för omvärlden ledde henne in i journalistyrket och senare till intervjuboken ”Hopplöst men inte allvarligt – Konst och politik i Centraleuropa”, som kom 2017.
– Under flera års tid reste jag mycket i Ungern, Rumänien och Österrike och intervjuade författare och konstnärer om skrivandets och konstens villkor. Det handlade dels om nuet, dels om minnen från kommunismen och nazismen. Vi pratade mycket om varför man skriver, om vad som är viktigt, så jag var verkligen inne i det tänkandet. När jag började skriva ”Au pair” ville jag skriva något som var akut, få fram en känsla av att något är viktigt på riktigt.
Hon beskriver den som en prosabok, en berättelse om att vara au pair i Wien.
– Många i min generation, vi som är födda på 1970-talet, åkte som au pair. Boken handlar om mig, eller ett fiktivt jag, beroende på hur man läser den. Allt i boken är självklart inte sant, även om jag använder mig själv som fond. Men känslan som genomsyrar är sann, och det hoppas jag känns.
– Boken är också en historia om den första stora kärleken, och om att inte riktigt få till det. Jag hoppas att de som läser boken ska känna att den kan handla om en själv, att man kan känna igen sig. Jag tänker att många människor nog känt sig otillräckliga någon gång.
När det gäller språket och tonen har hon velat komma åt en äkthet, att inte förställa sig.
– Och det poetiska uttrycket är viktigt. Jag har velat skriva en prosa som är mer direkt, men jag förstår att det blir poetisk prosa – för det är den jag är.
Hon håller med om att ”Au pair” är ett sätt för henne att närma sig prosan från poesin.
– Ja, precis. Till den här berättelsen behövde jag fler ord och mer tydlighet.
Samtidigt är det väldigt avskalat?
– Ja ... även om jag tycker att jag använt jättemånga ord, säger hon och funderar en stund:
– Jag ville också få in det musikaliska elementet, för mig bidrar det till att man ska kunna ta det till sig dikt, att orden ska gå rätt in för den som läser.
Hon har funderat mycket på hur författare som skriver under svåra förhållanden, till exempel Herta Müller, kan fortsätta. Sin egen drivkraft har hon svårt att sätta ord på:
– Det uppstår berättelser som jag känner är nödvändiga att berätta. Jag tror alltid att arbetet ska gå fortare än vad det i själva verket gör. ”Au pair” hade jag inte trott skulle ta så lång tid eller vara så jobbig att skriva. Jag har hållit på med den intensivt i kanske två, tre år. Men innan dess var det en lång process av att försöka skriva den här berättelsen och inte lyckas, inte få till rätt ton. Det var först när jag gav upp som jag förstod hur jag skulle göra. Jag skrev boken som en berättelse som jag tänkte att ingen någonsin ska läsa.
Men Cecilia Hansson låter sig inte avskräckas. Hon skruvar lite på sig samtidigt som hon avslöjar att hon har något nytt på gång – som kanske kan handla om Norrbotten:
– Jo, jag skriver alltid på en ny bok, men oftast blir det något annat än vad jag trott från början. Just nu är jag mycket intresserad av Balkan, ett område mellan Rumänien och Serbien, där jag var i höstas. Vi får se. När jag börjar rota mer i det så kanske det helt plötsligt börjar handla om Norrbotten. Eller om Tornedalen.
Det är också en gränstrakt?
– Ja, jag är intresserad av gränsregioner. Tidigare har jag skrivit mycket om gränstillstånd, det här med att barn blir vuxna, eller första förälskelsen. Nu tänker jag mycket på fysiska gränser, gränstrakter. Vad de gör med folk, och på flerspråkighet. Ämnet gränser är ju högaktuellt i dag också, med världen som ser ut som den gör.
Hur ser hon då på den fria kulturen i Norrbotten? Under uppväxten i Luleå tog hon del av många av de kulturella upplevelser som erbjöds, och oroas nu av de nedskärningar som hotar:
– När man börjar skära i anslagen till kultur gör man hela samhället en stor otjänst. Konst och litteratur har ett egenvärde, men öppnar även andra världar, som jag tror bidrar till empati och förståelse. Jag tror att konst och kultur rent av kan utgöra ett vaccin mot totalitära strömningar, och det behövs i vår tid.