Elin Takitimu-Isaksson, 34, bor med sin man Cheyenne i förorten St Albans, beläget ett par kilometer från centrum.
- Det är jobbigt för man tänker hela tiden att det kan komma efterskalv. Vi går absolut inte ut, vi lyssnar på radio för att få veta hur läget är. 47 000 hushåll saknar el och vatten. För vår del är det bara vattnet som är borta, säger Elin.
Staden har knappt hämtat sig från jordbävningarna i september och februari. Den i februari krävde 181 människoliv.
- Det känns som att hela staden redan var förstörd. Nu är det väl ännu värre.
När första skalvet på måndagen kom satt Elin och pluggade.
- Det kändes som att någon lyfte huset rakt upp och sedan släppte ned det.
Det skalvet hade en magnitud av 5,5 på richterskalan. En timme senare kom nästa skalv - och det var ännu kraftigare (6,0).
- Det skalvet kändes till och med värre än det i februari. Jag försökte ställa mig upp men ramlade hela tiden. Man blir som paralyserad när det händer, det hörs skrik över allt och man vet inte om man bara ska ligga ned eller försöka ta sig ut på något sätt. Som tur är bor vi i ett hus som tidigare varit hotell och det är stabilt byggt.
Elin är uppvuxen i Luleå men har bott i Nya Zeeland sedan 2002 och är gift sedan 2005. Hon har jobbat på ett elföretag och en resebyrå men nu studerar hon teater och bild.
- Det är klart det känns skitjobbigt, men vad ska man göra? Jag ska gå färdigt skolan och sedan funderar vi på att flytta hem, åtminstone för ett tag. Det känns som att man behöver lugn och ro för psyket, säger hon.