Mitt första möte med Norrbotten? Det skedde julen 1998. Och ja, det var kärleken som förde mig hit. Vi hade träffats i Indonesien tidigare det året, Catarina och jag. Hon kom från Luleå, jag från London. Men hon tyckte jag skulle komma till hennes hemstad den julen. Och så blev det. Jag minns när vi flög in över staden. Jag tittade ner och såg en del lampor där nere så jag frågade "Är det där flygplatsen?". Svaret blev "Nej, det där är själva Luleå. Stan". Så, det var mitt första intryck av Luleå. Lite mindre än Heathrow, typ.
När vi steg ur var det 23 minusgrader och jag tänkte mest att det här kunde bli en udda jul. Men jag hade bestämt mig för att stanna så länge mina pengar räckte, något jag trodde skulle ta ett par veckor efter att ha hört hur dyrt allt var i Sverige. Men nej, jag blev kvar ett halvår. Läste på SFI och skottade snö. Men när sommaren kom kände jag att London lockade igen. Jag sa till Catarina att Luleå nog är en bra stad för pensionärer men jag var bara 23 år då. Så, vi for till London.
När vi gift oss 2002 kom förstås frågan om barn på tal och ja, då blev Luleå aktuellt igen. London hade allt utbud man kan tänka sig som ung, men verkligen inte någon barnvänlig miljö eller frisk luft. Så, nu bor vi här och våra barn föddes 2003 och 2005.
Det har varit häftigt att se Luleå utvecklas, inte minst matmässigt som jag jobbat med sedan vi flyttade hit. När man gick i mataffärer här förr hade man skinka eller salami att välja på, i fiskdisken var det lax eller strömming och bland ostar smakade allt hushållsost. Nu finns massor av utbud. Så, Luleå har tagit sig.
Om London lockar igen? Nja. När jag saknar London är det nog mer det unga livet jag levde där. Nu är alla mina vänner där Svenssons som jag. Eller Smiths kanske man borde kalla dem? Och då har man inte samma behov av utbud som när man var ung. Vi lever väldigt lika liv, oavsett storlek på staden vi bor i.