Solen lyste över Belgiens huvudstad den morgonen när två självmordsbombare detonerade sina sprängladdningar på Bryssels flygplats. Attackerna skedde med nio sekunders mellanrum och lämnade sjutton personer döda och hundratals skadade. Samtidigt på andra sidan av staden gjorde Jaana Mettälä sig i ordning för att åka till jobbet på EU-kommissionens kontor i centrala Bryssel.
– I vanliga fall lyssnar jag på nyheterna på morgonen, men av någon anledning så gjorde jag inte det den här dagen. Och eftersom det var fint väder så bestämde jag mig för att ta en promenad till tunnelbanestationen. Jag var gravid i sjätte månaden så jag kände att jag ville röra på mig, säger Jaana Mettälä.
På tunnelbanan får hon ett meddelande från sin kusin i Göteborg som undrar om hon är okej. Det är då hon får veta om attackerna på flygplatsen. När Jaana avslutat konversationen med sin kusin så sätter hon sig och läser om attackerna i mobilen.
– När jag tar den här vägen till jobbet så brukar går jag av en station innan Maelbeek för att kunna promenera sista biten till jobbet. Men nu blev jag så distraherad av att det varit en terrorattack i staden att jag glömde hoppa av.
Jaana Mettälä kliver av vid Maelbeeks tunnelbanestation strax efter klockan 9 på morgonen. På perrongen träffar hon en kollega och de börjar prata om vad som hänt på flygplatsen drygt en timme tidigare. De går mot utgången. Men rulltrappan är avstängd och de tvingas vända om och gå mot utgången på andra sida av stationen. Bakom henne går dörrarna till tåget igen och klockan 09:11 detonerar självmordsbombaren sin sprängladdning inne på tåget. Hela tunnelbanestationen fylls av eld och Jaana kastas med våldsam kraft mot plattformsgolvet. Samtidigt höjer hon sina händer för att skydda ansiktet från lågorna.
– Det kändes som att jag klev mitt på bomben och jag har ett minne av att jag skriker; det här händer inte. Det här kan inte hända. Sedan var min enda tanke att jag måste ta mig ut härifrån för om det smäller en gång till så är det slut.
Tunnelbanestationen fylls av rök och damm och överallt ligger människor som är skadade eller döda. Men Jaana lyckas ta sig mot utgången. Hon är svårt brännskadad på båda händerna och i ansiktet och knäna är skadade från att hon kastats till marken när bomben detonerade.
– Allt jag kunde tänka på var mitt barn. Jag minns tydligt hur jag hela tiden upprepade samma mening: jag är gravid och måste till sjukhus. Jag måste få veta att mitt barn är okej.
När hon kommer upp på marknivå råder full panik på gatan. Men hon lyckas ta sig fram till entrén till sin arbetsplats där hon får hjälp av säkerhetspersonalen och en arbetskollega.
– Jag gick fram till en av säkerhetsvakterna och presenterade mig. Jag tänkte att jag måste se annorlunda ut och ursäktade att jag inte hade min säkerhetsbricka men jag måste få hjälp. Jag vet inte riktigt varför jag kände behovet av att presentera mig men så var det. Det måste varit chocken antar jag.
På arbetsplatsen får Jaana också hjälp av sin kollega att kontakta sin partner och sin familj hemma i Sverige. Tack vare att hon höll fast i telefonen när hon tog sig ut från tunnelbanestationen så klarade sig hennes vänstra hand bättre än den högra eftersom telefonen skyddade handflatan från lågorna.
– När jag var på väg ut från tunnelbanan så höll jag stadigt i min mobiltelefon. Jag tänkte på hur viktigt det var att ringa mina närmaste. Min kollega fick hålla telefonen när jag pratade och för min partner var det oerhört skönt att höra vad som hänt från mig och inte från någon annan.
Hon placeras sedan i den första ambulansen som lämnar attentatsplatsen och förs till akutmottagningen på St-Jean sjukhus. På sjukhuset bestämmer läkarna att hon måste opereras omedelbart och efter operationen hålls hon sedan nedsövd i tre dagar. Under tiden flyttas hon till Leuven universitetssjukhus där kan få den specialistvård hon behöver eftersom hon är gravid. Under de följande dagarna är läget mycket kritiskt och läkarna arbetar för att rädda både hennes och det ofödda barnets liv. Man överväger att genomföra ett akut kejsarsnitt och hon riskerar också att tvingas amputera båda händerna. Men tack vare beslutet att operera omedelbart så har hon idag händerna kvar.
När hon vaknar den tredje dagen är ansiktet så svullet att hon knappt kan se genom ögonlocket och hon kan inte prata på grund av den tub hon har i halsen som hjälper henne andas.
– Jag kunde inte prata och kunde bara se lite på ena ögat. Men när de berättade att de övervägde ett akut kejsarsnitt så ritade jag ett nej på min kropp. Det var viktigt för mig att jag skulle bära på min dotter under hela graviditeten.
Sedan följer en lång period där läkarna dagligen undersöker barnets hjärta med ultraljud. Samtidigt genomgår Jaana Mettälä ytterligare tre operationer för att rädda sina händer och måste till slut bara amputera en bit av högra lillfingret. Hon lider också att svåra panikattacker där hon fullständigt förlorar motoriken i sin kropp och börjar skaka okontrollerat.
– Det var en otroligt jobbig period. Jag var sängliggande hela den tiden och kunde inte göra någonting själv. Och hur mycket jag än försökte hålla mig lugn så kunde min kropp helt plötsligt börja skaka. Det var känslor som fanns kvar inom mig och kom fram när min kropp återupplevde chocken.
Men både Jaana och hennes barn klarar sig igenom den mest kritiska perioden och hon flyttas till sjukhusets rehabiliteringscenter i Pellenberg. Den första juni föder Jaana Mettälä en välmående dotter som får namnet Maylie. Dottern hålls under konstant övervakning första veckan av sitt liv innan läkarna kan konstatera att allt är okej och att hon inte skadats av varken attacken eller operationerna som Jaana tvingats genomgå.
– Att jag kunde bära henne fram till slutet av graviditeten och att hon sedan var frisk och mådde bra var den allra största segern för mig. Men även för alla som jobbade på sjukhuset. Vi blev lite av ett par kändisar för alla som jobbade där visste att det fanns ett en gravid kvinna som befunnit sig i tunnelbanan när bomben exploderade. Att hon mådde bra var viktigare än någonting annat.
Den 20:e juli, nästan på dagen fyra månader efter terrorattacken som nästan tog hennes liv kunde Jaana Mettälä klippa av sjukhusbandet från handleden och gå ut från rehabiliteringscentret i Pellenberg med sin sju veckor gamla dotter i armarna. Hon måste fortfarande gå på rehabilitering fem dagar i veckan. Men hon kan bo hemma och ta hand om Maylie. Med tiden kommer såren i ansiktet att läka och förhoppningen är att nästan all rörlighet ska komma tillbaka till händerna.
– Jag kollade i min kalender idag för första gången på fyra månader och tänkte på allt jag missat. Mina dagboksblad är tomma. Samtidigt är jag otroligt tacksam att jag är vid liv. Det är många som inte hade samma tur. Jag är också evigt tacksam för det stöd jag fått av min partner, mina vänner och min familj som upplevt den här mardrömmen tillsammans med mig. Nu känns det otroligt skönt att få klippa av det här bandet och åka hem.